Blunda inte för ungas brott

Blunda inte för ungas brott

Av Tony Curry

Samhället har misslyckats med att uppfostra sina unga medborgare, anser Tony Curry (s). Alla vuxna måste ta sitt ansvar och ingripa när man ser ungdomar begå brott eller uppföra sig illa på offentliga platser.

Vissa föräldrar vill inte acceptera barnens brottslighet trots att de blivit tagna på bar gärning

Dagligen kan vi läsa i tidningar om hur brottsligheten ökar och utbreder sig, i synnerhet bland ungdomar. Ungdomar som rånar andra ungdomar eller till och med klasskamrater. För de flesta av oss medborgare är detta obegripligt och vi ställer oss frågan hur kan det ha blivit så här? Vad är det för samhällsvärderingar dessa ungdomar har? Hur kan det komma sig att man respektlöst kan ta egendom från en klasskamrat?

När vi växte upp var vi inte heller Guds bästa barn och busade med varandra men vi visste var gränsen gick. När jag läser vissa av dessa artiklar undrar jag hur mina föräldrar skulle ha reagerat om jag kom hem med till exempel andra skor eller jacka än vad jag haft på mig tidigare när jag gått ut, eller om jag hade gått runt med tre, fyra mobiltelefoner i fickorna? En sak är jag säker på, de hade inte accepterat en förklaring som: jag har bytt med en kompis eller jag bara passar dem åt en kompis. Då hade mina föräldrar bytt tillbaka eller återlämnat de så kallade passade prylarna till de föräldrar, vars barn var inblandade.


Föräldrarna bidrar till utvecklingen
Jag vill påstå att föräldrar som inte ifrågasätter till exempel sina barns nyförvärvade kläder eller elektroniska apparater har bidragit och bidrar till en utveckling som är mycket negativ för barnen och deras anpassning till vuxenvärlden.

Är det rätt att lägga hela ansvaret på föräldrarna? Självklart har föräldrarna huvudansvaret, men det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, det är hela vuxenvärldens ansvar att sätta gränser för våra barn och ungdomar. Hur ofta har vi inte tittat bort när vi har sett barn som mobbar varandra, vandaliserar eller klottrar på husfasader? Hur ofta har vi inte hört att det är inte min egendom och därför bryr jag mig inte? Men när man drabbas skall alla ställa upp och få fast gärningsmannen.

Man förvånas över vuxenvärldens agerande, till exempel när en tonåring stiger på en spårvagn med en ölburk i handen, får han trots att vagnen är full (eftersom alla går undan) några kvadratmeter där han kan röra sig fritt. Vad är det för signaler vi ger våra ungdomar, vart har de vuxnas ansvar tagit vägen?


Vågar inte ingripa
När man talar med människor om problemet hör man oftast att man vågar inte ingripa på grund av risken att bli polisanmäld. Ibland kan det verka mycket underligt, då personer som försvarar sig, ingriper eller förhindrar en brottslig handling, själva blir föremål för utredning av polisen och åklagare.
Nyligen hörde jag om en pensionär, som under en längre tid trakasserats av ungdomar, som får tag i en av dessa ungdomar och tar med sig denne hem till dennes föräldrar. Föräldrarna, upplevde han, visade stor förståelse för problemen, men några dagar senare är denne pensionär polisanmäld, anklagad av föräldrarna för frihetsberövande. Vad tänker dessa föräldrar på, är det rätt signaler de ger till sina barn?
Om man efter en diskussion med sitt barn ändrar uppfattning vore det bättre om parterna försökte reda ut eventuella oklarheter än att göra en polisanmälan, men vissa föräldrar vill inte acceptera sitt barns brottslighet trots att de har tagits på bar gärning. Hur ofta har vi inte hört att Det är inte mitt barn. Vi måste ställa oss frågan hur har det blivit så här?

Bland ungdomsbrottslingarna är invandrarbarn starkt överrepresenterade, Detta förvånar många med tanke på den ofta mycket stränga uppfostran som många grupper har i sina kulturer. Vad är det då som gör att vissa familjer tappar kontrollen över sina barn, familjer som kommit till Sverige med drömmar om ett nytt liv i ett fritt och demokratisk land, drömmar om att deras barn skulle få en bättre utbildning än de själva fått, drömmar om ett arbete och möjligheten att bidra till samhällsutvecklingen. Vad har vi då erbjudit? Bostad ute i förorten där det svenska samhället är synligt genom de myndigheter som är etablerade i stadsdelen, SFI (Svenska För Invandrare) där alla trots olika förutsättningar hamnar i samma grupp. Detta har man nu insett vara fel.

När SFI är slut ges det ingen möjlighet att använda det nya språket förutom vid de tillfällen man besöker arbetsförmedlingen eller socialkontoret. Skolor som intensivt arbetar med att lära barnen det svenska språket gör ett mycket bra jobb, men tyvärr har dessa barn liten möjlighet att vidareutveckla språket utanför skolan, vilket har utvecklats till olika begrepp såsom Rinkeby-, Rosengårds- och Bergsjö-svenska.


Ungdomarna fick inte vara barn
Jag tror att en av de största bidragande faktorerna till ungdomsbrottsligheten är avsaknaden av förebilder inom den egna kulturen. Vilka referensramar får man när 80 procent av familjens nätverk är arbetslös och beroende av bidrag från samhället? En annan bidragande faktor kan vara att många av dessa ungdomar inte har fått vara barn. Förmågan att lära ett nytt språk avtar med åren, ofta har det visat sig att barnen lärt sig det nya språket fortare än föräldrarna och har tagit över huvudrollen med kontakten med myndigheterna. Barnen känner ett stort ansvar gentemot familjen och utvecklas i vuxenvärlden alldeles för tidigt. Alla barn måste få den tid det tar att vara barn och inte belastas med familjens ansvar förrän de är mogna att ta det ansvaret.


Hela byn måste vara med
Staten anslår 100 miljoner kronor till SIS (Statens Institutionsstyrelse) för fler platser inom LSU (Lagen om Sluten Ungdomsvård). Som det ser ut i dag behövs dessa platser, men det kan inte vara samhällets mål att låsa in våra ungdomar. Dessa satsningar måste ses som ett misslyckande från samhället och vuxenvärlden. Om vi skall stoppa denna utveckling måste först vi vuxna ta vårt ansvar och inte blunda när vi ser barn och ungdomar bryta mot de regler och värderingar som samhället står för. Polisen skall användas för att bekämpa brottslighet och inte för att uppfostra våra barn. För det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.

När föräldrar blir offer

Tillbaka till Artikelindex