De bröt mig loss från pappa

"De bröt mig loss från pappa"

Av Knut-Göran Källberg

Kikki Danielsson minns fortfarande skräcken när hon blev bortadopterad

"De bröt mig loss från pappa". Kikki Danielsson minns fortfarande skräcken när hon blev bortadopterad.

Den svarta bilen. Tanterna från barnavårdsnämnden som slet den fyraåriga flickan ur pappas famn.

- Det är mitt värsta minne i livet. De kom och tog mig bort från mamma och pappa, berättar schlagerstjärnan Kikki Danielsson, 53.

Livet leker igen för den folkkära artisten från Bollnäs. De svåra åren är över. Kikki laddar för comeback i schlager-SM i februari. Ensam, utan Bettan och Lotta, med låten "I dag och i morgon" av hitmakarna Thomas G:son och Calle Kindbom.

Nu orkar hon berätta om sin svåra uppväxt - och glädjen över att i vuxen ålder ha hittat tillbaka till sin syster Ros-Marie Bertilsson, 50, som adopterades bort samtidigt som Kikki.

- Jag glömmer aldrig den där svarta bilen. Stor och bullig var den, så skrämmande. Bara pappa och jag var på gården då tanterna kom. Jag höll honom hårt om halsen och tårarna strömmade. Kvinnorna bröt upp fingrarna på mig och satte mig i bilen och vi åkte i väg. Bort från familjen, bort från hela min trygghet.

Föräldrarna skilde sig

Kikki Danielsson föddes som Ann-Kristin i Osby. Mamman var 18 år. Pappan var dubbelt så gammal, jobbade i skogen och på de skånska betesfälten. Ett år efter Kikki kom Kjell, nu 52, och därefter Ros-Marie, nu 50. Så bestämde sig föräldrarna för att skiljas.

Det var i mitten av 1950-talet. Svåra år. En helt annan tid. För en ung och ensam mamma var det omöjligt att ta hand om tre barn.

- Ros-Marie och jag adopterades bort, till olika familjer. Kjell blev kvar hos mamma. Senare gifte hon om sig och jag fick fem nya halvsyskon.

Ros-Marie flyttade till en familj i Broby, cirka tre mil norr om Kristianstad där det redan fanns en äldre adopterad pojke.

Kikkis nya hem blev en småländsk bondgård utanför Älmhult, några mil från Osby. Kikki var familjens enda barn, men under flera år hade hon en bästa kompis, Anna - en fyra år äldre flicka som skickats till Sverige från föräldrarna i det krigshärjade Tyskland. När de fått ordning på sina liv krävde de att hon skulle komma hem till Hannover igen.

- För mig blev det ännu en svår separation som jag aldrig kunnat glömma. Hon var mitt föredöme, min storasyster som kunde allt och alltid var så snäll. Jag krympte då Anna satte sig på tåget och försvann, berättar Kikki.

De har behållit kontakten genom alla år, och Anna kommer till Sverige nästan varje sommar.

- Jag hade ett bra liv hos adoptivföräldrarna. Det var aldrig någon hemlighet att de inte var mina biologiska föräldrar. Vi hälsade på hos mamma och lillebror ibland. Mina syskon och jag känner oss snuvade på den barndom som vi aldrig fick tillsammans. Det är så många frågor som vi vill ha svar på.

- Vi har pratat om att besöka mamma tillsammans alla tre någon gång och sätta oss tala ut ordentligt. Hon är 71 år nu. Vi ska kolla i gamla fotoalbum. Få höra minnena från då vi var små. När vi lärde oss krypa, när vi tog första stegen.

Förlåter mamma

Kikki träffar sin mamma då hon är på turné söderöver. Mormor skickar julkort och grattiskort då barnbarnen har födelsedagar.

Kikki säger att hon absolut inte har några dåliga tankar om henne. Inget av syskonen söker syndabockar. Pappan gifte aldrig om sig. Nu är han 90 år och bor i Karlskrona.

- Det är underbart att jag fått så bra kontakt med Ros-Marie efter många år av bara sporadiska möten. En ny rikedom, som att ha vunnit på lotteri. Då vi syskon träffas brukar Kjell säga att jag och Ros-Marie är så lika varandra. Vi pratar på samma sätt, gör samma gester. Ros-Marie är lika blyg och tillbakadragen som jag var förr.

Kjell och jag är mest lika till utseendet.

Barnets rätt till sitt ursprung
Av Patrik Nyberg

Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson

Familjen är det viktigaste
Av Ulf Nilsson

Tillbaka till Artiklar