De förvirrade och agalagshyckleriet

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand
 

Föreningen Stulen Barndom har blivit kritiserad av Mark Lundén för att ha anlitat undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., som ombud i sin grupptalan där de som fd fosterbarn och barnhemsbarn kräver skadestånd för de övergrepp som de utsattes för medan de var i statens "vård". Lundén, bulvan för Consequentia, se Exkurs nedan, hävdar att jag är olämplig att föra Föreningen Stulen Barndoms talan pga att jag i olika sammanhang har uttalat mig i fråga om barnaga.

Inledningsvis vill jag upplysa Lundén och andra att det är ljusårs avstånd mellan de fysiska tillrättavisningarna som betecknas som aga jämfört med den råa misshandeln som dessa fd fosterbarn och barnhemsbarn har varit utsatta för.

Agalagen har sin speciella målgrupp - den biologiska familjen. I dagens samhälle, när en förälder daskar sitt barn kallas det för misshandel. Föräldern kan åtalas och barnet tvångsomhändertas och placeras bland vilt främmande människor där det blir misshandlat på olika sätt. När fall av misshandel i fosterhem rapporteras till socialtjänsten avfärdas det med orden "En vårdare måste ha fysisk kontakt med den han eller hon vårdar." I ett brottmål i Alingsås tingsrätt (2003) mot en fostermor erkände en socialsekreterare att hon, fem år tidigare, hade fått en rapport om att fostermodern hade slagit fosterbarnen med rotting, men att hon inte rapporterade det till polisen. Men, hade det varit barnens mor som hade slagit dem med rotting, då hade de stora kvarnarna satts igång. Jfr "Agalagshyckleriet" Advokat Lennart Hanes inlaga till Svea Hovrätt,. 

Agalagen och socialtjänstlagen med sin rapporteringsskyldighet för barn som far illa har dessvärre inte kunnat rädda Bobby, Fredde, treåringen i Motala eller styvdottern som våldtogs och mördades av sin styvfar. Lagarna existerade redan när den lilla flickan i Bergsjön mördades av sin mor som, i likhet med Bobbys mor, lade ut villospår för polisen. Galna föräldrar har alltid funnits och kommer alltid att finnas, men det är sjufaldigt värre när barn tvångsomhändertas av myndighetspersoner och placeras i fosterhem eller på institutioner där de blir misshandlade, vanvårdade till döds eller blir så illa åtgångna att de begår självmord.

Med den erfarenhet som jag har av det svenska samhället kan jag tillstå att den grövsta misshandel av barn i Sverige, då som nu, utövas inte av föräldrarna utan av dem som av samhället har anförtrotts vård av andras barn. Detta bekräftas i Uppdrag gransknings reportage om Ekbackens behandlingshem som sändes den 6 december 2005. Samtliga tio fd intagna på Ekbacken och en socionom som arbetade där vittnade om grov misshandel, vanvård och annan kränkande behandling.

Behandlingshemmet Ekbacken finns och tar emot barn fortfarande. Har Lundén reagerat mot detta? Knappast! Han - i Consequencias namn - kritiserar mig för uttalanden som jag har gjort i agafrågan. Som akademiker är jag i färd att skriva en doktorsavhandling om agalagen så jag har studerat frågan grundligt. Jag kommer dock inte att presentera mina forskningsresultat här. Tidskriften DSM karakteriserar Sverige som en enpartistat där alla skall anamma det som styret dikterar. Detta strider dock mot Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som garanterar allas rätt till sina åsikter och allas yttrandefrihet. Politisk korrekthet och hyckleri passar inte mig.

Att svenskarna har blivit ett hycklande folk konstateras av fil dr Gudrun Ekstrand, lärare i pedagogik och special metodik vid lärarhögskolan i Malmö, som har skrivit en doktorsavhandling varigenom barnaga har presenterats i vetenskaplig belysning. Gudrun Ekstrand har undersökt barnuppfostran i fyra olika kulturer, nämligen Sverige, Indien, hos Samerna och Laestadianerna. Titeln på hennes doktorsavhandling är "Kulturens barn" och den publicerades 1990. Avhandlingen bygger på 900 intervjuundersökningar.

I ett inlägg i Klarspråksdebatten om Barnuppfostran i Sverige i Mars 1992 sammanfattade Gudrun Ekstrand sina forskningresultat enligt följande:

"Jag har funnit att nästan alla föräldrar slår sina barn under vissa omständigheter. Föräldrarnas berättelser är mycket lika varandra i mina undersökta kulturer. Föräldrar slår sina barn, om barnet utsätter sig självt eller någon annan för fara, och alla andra alternativ till att få barnet att upphöra med ett visst beteende har prövats och misslyckats.

I Indien har många barn fått motta slag i baken därför att de köpt glass av en gatuförsäljare. Glass som säljs på gatan är ofta infekterad och barnet utsätter sig för stora risker genom att äta av den. En mamma berättade om hur hennes son precis hade återhämtat sig från en allvarlig infektion med diarré och uttorkning. Hon fann honom på gatan med en glass. Hon slängde glassen i gatan och gav pojken några örfilar. Hon berättade att hon grät av ilska. Han visste att han inte fick äta glass, sade modern. De hade ju talat om saken många gånger.

En mamma i Sverige berättade om när hon slog sin fyraåring i baken. Hon hade många gånger förklarat för honom att han inte fick ge sig ut på gatan med sin trehjuling. När hon för vilken gång i ordning ändå fann honom cyklande bland långtradare i den täta trafiken, sprang hon med hjärtat i halsgropen efter honom, ryckte upp honom av cykeln, gav honom några rejäla daskar där bak, innan hon bar hem både pojken och cykeln. Efter detta upphörde pojken med att ge sig ut på gatan. Även den här mamman sa att hon hade varit både livrädd och förtvivlad.

Små barn som inte förstår eller större barn som medvetet överträder förbjud som tillkommit för att skydda eller hålla barnet vid liv, de riskerar daskar, smäll på fingrarna, örfilar i alla kulturer! Situationerna kan vara att peta i elkontakter, tända eld, ta med sig små syskon att bada i en strid älv, äta förbjudna saker eller ge sig in i förbjudna områden. Föräldrar i Sverige vågar i allmänhet inte berätta om detta, medan man i andra kulturer inte alls döljer hur man tillrättavisar sina barn. Men föräldrar i Sverige ångrar sällan att de daskat till sina barn. De frågar i stället "VAD SKULLE VI HA GJORT?" I valet mellan att rädda livet på ungen och att bli anmäld för misshandel säger de flesta föräldrar att de hellre tar en anmälan. De allra flesta föräldrar menar att detta inte är att aga barnet. Aga har med straff att göra och med en planerad handling. Att daska till en unge när alla alternativ som har prövats, misslyckats ser föräldrarna som en livräddning."

Här följer ett uttalande av justitieministern Herman Kling i riksdagen år 1966: "Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar på vårdnadshavaren kan inte bortses från att vissa situationer kan uppkomma även i det mest harmoniska familjeförhållande. Barnets beteende (kan) inte alltid påverkas i önskvärd riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning  enligt min mening (bör) inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag."

Under förarbetena till 1979 års agalag anförde statsrådet Sven Romanus:

"Vad som i allmänt språkbruk kallas barnmisshandel är ett allvarligt ont som samhället med all kraft måste bekämpa. De medel som bör användas är inte bara straff och andra ingripanden från det allmännas sida i de konkreta fallen utan också olika former av förebyggande insatser.

Från den egentliga barnmisshandeln är steget långt till de lätta handgripliga tillrättavisningar som kan förekomma i barnuppfostran. En del av dessa handlingar kan inte ens räknas som ringa misshandel i Brottsbalkens mening".

Jag finner det onödigt att ödsla mer tid på den här repliken, så jag avslutar med Gösta Öhmans teser och antiteser som framfördes i ovan omtalade Klarspråksdebatt

"Ja kära Birgitta, (Birgitta Dahl, förf. anm.) visst kan man skilja mellan aga och misshandel!

Här ska du få sju teser och antiteser som kanske kan hjälpa Dig på traven:

Aga är något konstruktivt, misshandel är något destruktivt;

Aga är instruktiv, misshandel är destruktiv;

Aga är ingrepp, misshandel är övergrepp;

Aga är tillrättaläggande, misshandel är ödeläggande;

Aga är därför fruktbar, misshandel är helt fruktansvärt;

Aga är åtråvärd, misshandel är avskyvärd;

Aga tillämpas av föräldrar med förstånd, omdöme och ansvar;

Misshandel utövas av dårar som själva borde tas i förvar."

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand
Ordf i NKMR

Exkurs

"Anna" som ligger bakom hemsidan Consequentia förefaller ha gjort det till sin livsuppgift att förfölja mig, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordf. i NKMR.

Personen bakom http://www.consequentia.se/ "Anna" förefaller vara en tämligen förvirrad själ. Hon avslöjar inte sin identitet och här på Sourze har hon fått en bulvan, Mark Lundén, att skriva åt henne. "Anna" registrerade sig som medlem på NKMR:s Diskussionsforum den 5 januari 2006 och fram tills hon blev avstängd den 17 januari hade hon hunnit skriva 27 inlägg, samt terroriserat åtskilliga debattörer. 2006-05-06 skrev "Anna" följande e-mail till NKMR:
"ta bort inlägg Eftersom jag inte har möjlighet att svara på inlägg så är det befogat att dessa tas bort. Mvh Anna". NKMR kommer inte att ta bort hennes inlägg eftersom de ger en god bild av personen som har skrivit dem.

"Annas" framfart på Samhällets Styvbarns forum gjorde att de inte bara stängde av henne utan även sitt forum. När hon inte fick göra inlägg i eget namn på Samhällets Styvbarns forum gjorde hon det i andra alias, vilket upptäcktes och fördömdes av flera meddebattörer.

Eftersom "Anna" registrerade sig med angivande av en egen hemsida besökte jag den. Det visade sig att det fanns ett diskussionsforum, men för att kunna läsa det som står där måste man vara registrerad och logga in. Så paranoid!

På ett ställe på sin hemsida, innan hon stängde den för oregistrerade, hänvisade Anna till psykiatern Ulf Brettstams hemsida http://ulf.ing-steen.se. Jag vill inte spekulera i vilka beröringspunkter det finns mellan "Anna" och Brettstam, men jag har mina misstankar. Jag kommer därför att uppehålla mig vid Brettstam en stund. Två artiklar som jag publicerade i Smålands Tidningen (SmT) den 21 januari resp. 20 februari 2003 är olovligt publicerade på Brettstams hemsida. Brettstam hade gjort replik på min artikel "Ett grundläggande systemfel" som publicerades i Smålands-Tidningen den 9 januari 2003. Brettstams artikel med titel "Det görs alldeles för få omhändertaganden" publicerades i SmT den 15 januari 2003. Jag replikerade den 21 januari 2003 med "Det är i fosterhem som barn far illa" och jag avslutade artikelserien med "Stort behov av reformer" den 20 februari 2003. I artikeln "Lagen om tvångsomhändertagande måste reformeras" fick Brettstam mothugg av Dr Anders Bergqvist vid Harvard Medical School, den 28 februari 2003. Brettstam skrev ytterligare en replik "Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår" som SmT avstod från att publicera. Artiklarna - förutom Brettstams artiklar - finns att läsa på NKMR.s hemsida, www.nkmr.org. 

För mer om Brettstam se Ulfs sida (http://web.archive.org/web/20030804000043/ulf.ing-steen.se/~ulf/ulfs_sida.htm)  Brettstam har gjort intrång i min copyright och olagligt publicerat min artikel "Ett grundläggande systemfel" under rubriken NKMR mördar barn (http://ulf.ing-steen.se/~ulf/debatt_med_nkmr.htm). Det är mycket farligt att Brettstam som har psykiskt sjuka patienter skriver att NKMR mördar barn. Detta hade han senare ändrat till NKMR vanvårdar barn, (http://ulf.ing-steen.se/%7Eulf/nkmr_3.htm) men ändrat tillbaka till NKMR mördar barn.

Det måste påpekas att NKMR får varken tillfälle att mörda eller vanvårda barn - vilket de sociala myndigheterna och vissa psykologer och psykiatrer, socialtjänstens medhjälpare / medbrottslingar har gjort och gör alltjämnt. NKMR försöker skydda barn och deras familjer mot brott mot deras grundläggande mänskliga rättigheter garanterade i Artikel 8 i Europakonventionen. Sverige dvs regeringen har, pga vissa socialförvaltningars och förvaltningsdomstolars hantering av LVU-mål, blivit fällt åtskilliga gånger för brott mot barns och deras föräldrars grundläggande mänskliga rättigheter garanterade i Artikel 8 i Europakonventionen. 

Det var NKMR:s grundare, jur. kand., med. lic Siv Westerberg som satte Sverige på världskartan för brott mot mänskliga rättigheter genom de fällande domarna i Europadomstolen i Strasbourg.

De förvirrade och agalagshyckleriet
Av Ruby Harrold-Claesson

Agalagshyckleriet
Av Lennart Hane

Tillbaka till Artiklar