Den obarmhärtige samariten

Den obarmhärtige samariten

Av maciej zaremba, idéhistoriker

   

 

 

 

SOCIOLOGERNA BRUKAR ANSE ATT ANDELEN SKITSTÖVLAR ÄR KONSTANT, MEN ATT DE BEROENDE PÅ OMSTÄNDIGHETERNA SÖKER SIG TILL OLIKA VERKSAMHETER. NUMERA SÖKER DE SIG TILL DEN OFFENTLIGA OMSORGEN. DÄR KAN MEDMÄNSKLIGHET VARA ETT BROTT.

 

"Del är inte vår uppgift att leverera medmänsklighet", säger Sigbritt Lindberg. Ännu 1979 skulle hon kallas hemsamarit. Nu tituleras hon istället hemvårdare. Hon ser inte helt övertygad ut. Men medmänskligheten har vållat henne stora bekymmer. När vi träffas står två av hennes kolleger under åtal - de anses ha gått för långt i sina omsorger om de gamla i Bollnäs.

 

Det var Sigbritt själv som anmälde Maria och Magdalena för polisen. Hon betonar att hon bara gjorde sin plikt. Det finns de i Bollnäs som ger henne rätt. Andra talar uppbragt om sårad rättskänsla.

 

"Rättskänsla? Rättsmedvetande? Det skall jag saga att det struntar vi rättstjänare i. Vi har ju åtalsplikt." Chefsåklagaren i Bollnäs, Björn Lundberg, är säker på sin sak.

 

Alltsammans började för min del med ett par tidningsnotiser. Jag minns rubriken på den ena: "Åtalas för mutbrott efter pensionärskyssar". Det gällde hemvårdaren Magdalena. Den andra hemvårdaren kallar jag Maria. Här är hennes fall:

Det är oktober 1989- Maria ringer till socialförvaltningen i Bollnäs. Hon vill berätta att hennes närmaste van och granne, den 78-åriga Emmy, överlåtit sin gård på Maria och hennes man. De tanker ta emot gåvan.

 

Normalt brukar folk inte upplysa arbetsgivaren om sina privata förhållanden. Men Maria har ett skäl. Hon och hennes man har bott grannar med Emmy sedan 1982 och nästan lika länge har Maria skött om den sjuka kvinnan: läst för henne, städat, lagat mat, handlat och även reparerat huset. När denna historia utspelar sig är Emmy nästan helt blind. Hon har i flera år fått hjälp av kommunens hemvårdare och sedan 1987, da Maria anställs som sådan, besöker hon Emmy även "i tjänsten". Det är därför som hon ringer till sin arbetsledare. Hon har ju blivit hemvårdare, sådana far inte ta emot gåvor från "kunderna". Men för henne är ju förstås Emmy inte någon kund...

 

Det går tre veckor. I gryningen den 29 november kommer polisen hem till Maria. Hon förs till polisstationen i Bollnäs och blir inlåst i en cell: två gånger tre meter, väggfast brits, vid dörren en tratt att kräkas i, galler och plåtbrädor för fönstren. Hon förhörs, anhålls, förs till häktet i Gävle. Under nio dagar far hon inte meddela sig med sin man.

 

Hon är misstänkt för "mutbrott och ocker". Misstanken grundas på hennes telefonsamtal till Bollnäs socialförvaltning.

Magdalenas historia börjar litet annorlunda. Som hemvårdare brukar hon besöka sju olika pensionärer. En av dem heter Per.

 

När detta händer är Per 82 år gammal. Han bor med sin syster på en liten gård i utkanten av Bollnäs. Magdalena sköter om dem båda. Det vanliga: matlagning, städning, personlig hygien. När systern dör på hösten 1988 blir Per mycket sorgsen, han gråter ofta. Magdalena stannar litet längre hos honom, de pratar. Hon kramar om honom. Hon brukar pussa honom när hon kommer och när hon går. Och även vid andra tillfällen, när han ber om det. Det händer att han drar ned henne i knät. Ibland låtsas hon glömma godnattkramen. Han låtsas da arg och ledsen och frågar om han varit stygg på något sätt.

 

Så brukar inte de andra hemvårdarna göra. Per längtar efter Magdalena, han säger det till henne och även till de andra hem­vårdarna. Han vill ha en bild av henne vid sängkanten.

 

Per har inga nära släktingar kvar i trakten. En systerdotter och enda arvingen bor i Stockholm. Hon brukar besöka sin morbror ett par gånger om året.

 

När systerdotter kommer berättar Per om Magdalena. Systerdottern lyssnar uppmärksamt. "Har du gett henne pengar också?" Ja, det har Per gjort. Men det har ingen med att göra, anser han. Systerdottern far hem till Magdalena. Ja, hon har fått pengar av Per. Hon ville inte ta emot dem, hon visste att det var förbjudet, men han insisterade, blev först arg, sedan sårad. Han har sammanlagt gett henne 2 750 kronor, som hon förvarar i ett kuvert i bokhyllan. Hon vet inte vad hon skall göra av dem. 250 kronor har hon använt en gång när familjen helt saknade pengar. Och Magdalena överlämnar kuvertet till Pers systerdotter som säger: "Nu håller vi tyst om det här. Säg framförallt inget till Per."

 

Det är juni månad.

 

Tre månader senare, den 3 oktober på morgonen kommer polisen. Magdalena förs till häktet i Bollnäs. Hennes 4-åriga dotter far se på när polisen öppnar byrålådor och letar i bäddsoffan. Magdalena är misstänkt för mutbrott. Grunden för misstanken är vad hon sagt till Pers systerdotter. Hon förbjuds att använda telefonen. Andra dagen börjar hon grata i cellen. Hon far da en bok att läsa.

 

I januari 1990 stalls Magdalena inför rätta. I sin slutplädering säger åklagaren Lena Lundberg:

 

Det finns försvårande omständigheter. Magdalena, som är ung kvinna, har utnyttjat så att den snart 90-årige mannen blivit kär – och det har skett genom pussandet och det är mycket fult och en försvårande omständighet. Man kan också misstänka att tjänsten påverkats genom belöningar. Hon har stannat hos Per tiden ut och suttit over en halvtimme ibland. Med de omständigheter får man se relativt allvarligt på mutbrottet. (Åklagarens svenska, min anm.)

 

Tingsrätten i Bollnäs finner Magdalena skyldig. Lagrum: Brottsbalkens 20:e kapitel om myndighetsmissbruk, 2:a paragrafen.

 

Arbetstagare som mottager, later sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år.

 

Bevisningen består av Magdalenas egna uppgifter. De styrks av polisförhören med Per. Han har sagt: "Jag älskar henne. Det känns bara så. Jag kan inte förklara."

 

Eftersom Magdalena tidigare berövats friheten i två dygn och dessutom förlorar sin anställning finner tingsrätten att det räcker med en villkorlig dom.

 

Maria blir däremot frikänd. Också i hennes fall har åklagaren visserligen bevisat en personlig relation mellan hemvårdaren Maria och vårdtagaren Emmy. Han har även lyckats göra troligt att Maria varit vållande till de känslor Emmy kom att hysa för henne (sympati, vänskap, tillgivenhet) och antyda samband mel­lan vänskap och gåva. Men eftersom vänskapen bevisligen hade sin början långt före Marias anställning som hemvårdare farm tingsrätten att överlåtelse av garden inte kunde betraktas som muta. Hovrätten, till vilken åklagaren klagade over domslutet, fastställde tingsrättens dom.

 

Rättegångarna mot hemvårdarna i Bollnäs har inte uppmärksammats utanför orten. Men för socialförvaltningen blev de en stor händelse. Sigbritt, arbetsledare för både Maria och Magdale­na, blev förstås illa berörd av all uppståndelsen. Men hon välkomnade de klargöranden av yrkets professionella status som hon hoppades att domarna skulle föra med sig.

 

Också åklagarna var nöjda. Björn Lundberg trodde att det skulle dröja länge innan något liknande inträffade igen. När vi samtalade hade domarna inte fallit ännu, men åklagaren var säker på att både Maria och Magdalena skulle fällas. Egentligen var det inte så viktigt vilka påföljderna skulle bli, de har redan fått smaka på cellen "och är förhoppningsvis botade för all framtid". Det var den avskräckande effekten som räknades: "Så är det på många brottsområden – att man sopar till och sedan är det många som tar varning av det."

 

(Egentligen får åklagaren inte gripa eller anhålla misstänkta för bagatellartade brott. Likväl får många i Bollnäs "smaka på cel­len", Lena och Björn Lundbergs distrikt har flest häktningsframställningar per åklagare i hela Sverige. Det finns många metoder. Kollusionsfara: man gör gällande att om den misstänkte går lös försvårar man utredningen. Falska häktningsframställningar: man begär mot bättre vetande den anhållne häktad och återkallar sedan häktningsframställningen fem minuter före förhandling. Pa det sättet kan man vinna upp till ett dygn extra i cellen. Båda metoderna användes i Magdalenas fall.)

 

FÖR SOCIALTJÄNSTEN I BOLLNÄS

FICK ÅKLAGARNAS AKTION

EN SNABB EFFEKT.

yrkesetiken

KLARNADE.

 

Alla som haft med Maria och Magdalena att göra har förhörts av polisen. Somliga har fått vittna inför både tings- och hovrätt. Den bild som träder fram ur nära hundra sidors polisförhör är entydig: Maria och Magdalena har inte varit som de andra hemvårdarna, inte levat upp till de krav som stalls på en professionell i välfärdsstatens tjänst.

 

Karin Andersson, till exempel, tycker att det var "onödigt och märkligt" att Maria hjälpt Emmy utanför sin arbetstid. Hon försäkrar att hon själv "aldrig utfört sysslor hos vårdtagare på annan tid an det som är schemalagt för henne".

Signe Nilsson vittnar om sin och arbetskamraternas häpnad over Marias agerande. Maria har till exempel sagt att Emmy vill att man sitter hos henne eftersom hon känner sig ensam. Det tycker Signe är "helt onödigt". "Maria ... använder uttryck som 'lilla gumman' m m när hon talar med Emmy", antecknar polisen.

 

Arbetsledaren Sigbritt uppger i förhören att Maria själv berättat att hon går in till Emmy före sin arbetstid, "hämtar in morgontidningen, att hon laser ur denna och gör upp eld i spisen och ger Emmy något att dricka." Hon har även ertappats med samma sak hos Åkermarks. "Besöket hos Emmy och besöket hos Åkermarks bedöms vara helt onödigt ur vårdsynpunkt", antecknar polisen. Mera: vid ett tillfälle "droppade hon ögon på tanten", dvs hjälpte henne med medicinering, någonting som i och för sig vem som helst kan göra, men som ju ombesörjes av distriktssköterskan på bestämda tider. "Maria har blivit tillsagd och håller nu inte på med den nämnda sysslan". "Det kan också tilläggas att Berit och andra inom yrket reagerat på Marias sätt att besöka hjälptagarna på andra tider an vad som är inplanerat... det har även ryktats att Maria varit mycket hos en som bor på andra sidan sjön."

 

Samma personer förhörs även i Magdalenas fall. Karin Andersson "reagerade kraftigt" när de upptäckte ett foto av Magdalena vid Pers huvudgärd. Hon försäkrar samtidigt polisen att hon själv sällan pratar med vårdtagarna medan hon lagar deras mat och absolut inte om något personligt. Och så vidare.

Sigbritt är numera nöjd med sina anställda. De håller hart på yrkesrollen. Tag tystnadsplikten. Ofta vill vårdtagarna veta hur deras grannar mår. Men man svarar 'tack bra' även om de är döende. Hon berömmer särskilt en av sina flickor: "Fick en blomma till mors dag – tog inte emot den. Ville hålla sin yrkesroll klar."

 

Sigbritt avråder sina anställda från privata besök utom tjänsten. "Att vara både granne och vårdbiträde är besvärligt." Jo, det blir "mänskligt litet konstigt", byn är liten, de fiesta vårdbiträden är ju grannar. Men att bli bjuden på middag av en vårdtagare kan ju lätt betraktas som muta. Kommunen har slagit fast att en tårta till jul går bra, men inget därutöver. Det är förstås inte lätt. Många gamla blir fästa vid sina vårdare och vill ge dem gåvor. Därför ser man till att flera besöker samma vårdtagare. Och de passar på varandra. Jo, det blir problem. Den där Åkermark ville till exempel inte ha någon annan an Maria. Nog blir de gamla irriterade i början. Men de vänjer sig.

 

VI KAN INTE VARA

MEDMÄNNISKOR

ÄR VI DET HAR VI MISSLYCKATS
I YRKET.

 

"Vår profession", säger Sigbritt Lindberg, "kan inte ersätta mänskliga relationer. Det är inte var uppgift att leverera medmänsklighet". Stefan Jonäng, föreståndare på servicehemmet, fyller i: "Vi kan inte vara medmänniskor. Gör vi det har vi misslyckats i yrket".

 

Trots att hemtjänstens etik klarnat genom åtalen väckte likväl rättegångarna en viss förstämning i Bollnäs. De diskuterades livligt i affären och på bensinstationen. Det fanns de som var helt emot och menade att åklagaren löpt amok och att denna lag, skriven för poliser och skattefogdar, inte kunde tillämpas på människor som läste högt för blinda och bytte blöjor på gamlingarna. Varför inte? Svårt att saga. "Det blir sjukt på något sätt. Den där Magdalena var ju den enda som brydde sig om Per. Och just henne far han inte ge någonting."

 

Också häktningen av Maria väckte harm på sina håll. Nio dygn i cellen. Skulle man själv klara det? Hon var ju oskyldig. Kanske inte så konstigt att hon försökte ta sitt liv sedan. (Det försökte nämligen Maria.)

 

Åklagaren: "När det gäller att åtala eller ej – då kan jag säga utan att blinka – då ger vi fullkomligt tusan i vilka konsekvenser vi får. Av det enkla skälet att vi har ju åtalsplikt. Det ankommer inte på mig att kolla hur det går för fru Pettersson om jag åtalar henne."

 

Också de gamla vägrar inse att tiderna förändrats. Per upprepar i förhören att han ger sina pengar till vem han vill och det har ingen med att göra. Och Magdalena älskar han, och det har inte heller folk med att göra. Trots sitt skarpa sinne har han svårt att förstå vad hela uppståndelsen handlar om och varför främmande människor frågar ut honom om vad han tror är hans privatliv.

 

Kanske beror det på att han inte behöver förstå. När han utfrågas om hur ofta och på vilket sätt Magdalena kramat honom vet han inte att hon sitter i cellen. Han är mycket stolt over deras vänskap och talar gärna om den. Ingen berättar heller för Per att han är målsägare i en rättegång mot Magdalena och att hans ömhetsbetygelser kommer att fogas till anklagelseakten. När han undrar varför hon inte kommer mer svarar socialtjänsten att Mag­dalena blivit sjuk. Idag, två år senare, vet han ännu inte att han vunnit mutmålet mot sin van och att det är därför som hon inte kommer mer. Det händer ännu da och da att han frågar efter henne.

 

För Emmy gick det emellertid inte att dölja att hennes van hämtats av polisen. Under förhören och i hovrätten bekräftar hon gång på gång sin vilja att överlåta garden på Maria och hennes man. Om de blir fällda och inte far behålla garden vill hon få gåvobrevet ogiltigförklarat, så att hon sedan kan skänka garden till dem en gång till. (Åklagaren har yrkat att garden förverkas "såsom utbyte av brotten".)

 

Emmy säger sig ha tre skäl att vilja skänka garden till sina grannar: hon "tycker så hemskt mycket om dem", hon har inga arvingar och hon vill inte hamna "på hemmet". Om Maria och hennes man övertar hennes ägor kan hon emellertid bo kvar där så länge hon lever. Och på hemmet - Källgården utanför Boll­näs, är det skrikigt på nätterna. (Här marker man en nytändning i utredningen. Skrikigt på hemmet? Vem har sagt det? Socialtjäns­ten startar en undersökning. Brottsmisstanke föreligger. Om någon anställd berättat för Emmy om de gamlas nattliga rop är det klart brott mot tystnadsplikten.)

 

I rättegången mot Maria står Emmy formellt som målsägare. Men hon vägrar. Alltså blir staten, representerad av åklagaren, hennes företrädare - mot henne själv. Staten ifrågasätter hennes känslor. De hade en annan karaktär än hon uppgivit. De är inte förenliga med hennes ställning som vårdtagare. Likaså med Ma­rias känslor. De är inte förenliga med hennes ställning som vår­dare och de är inte trovärdiga. Visst var hon ute efter gården. Vem går frivilligt till en gammal dam och byter blöjor på henne? Välfärdsstaten stödjer sig härvidlag på de övriga hemvårdarnas omdömen: Maria är "avvikande", "inte som andra".

 

utstötningen av avvikande av marias sort tycks ha pågått länge inom välfärdsapparaten. Men för det mesta lämnade den inga spår i offentligheten. Det brukade beta "samarbetssvårigheter" och de olämpligt engagerade omplacerades eller tvangs sluta efter några rundors MBL-förhandlingar. Att processen nu börjar få spektakulära uttryck antyder att den offentliga välfärdens institutioner efter decenniers uppbyggnad nu funnit sin egentliga form och blivit medvetna om sin moral. Och de uppträder därefter, det vill säga med mycket större självsäkerhet. Räfsten hos hemvårdarna i Bollnäs har motsvarigheter på många andra hall.

 

ETT VISST MATT AV

ANGIVERI

ingår i invandrarverkets etik.

personalen varnas för nära relationer

med asylsökande.

 

Annika Östman var bara 18 år när hon anställdes som lärare i språk och samhällskunskap vid Norrfällsvikens flyktingförläggning. Det var 1989. I mars förra året avskedades hon med omedelbar verkan. "Hon kunde inte hålla sig till sin yrkesroll", förklarade förläggningschefen, Anna Britta Hasth. Hon har druckit kaffe med flera av flyktingarna. Men den omedelbara anledningen till avskedandet var förstås allvarligare. Hon har på sin fritid eskorterat en sjuk asylsökande till läkare och även besökt honom på sjukhuset.

 

Marianne Tamimi, sjuksköterskan i flyktinglägret i Bollnäs, far också se sig om efter ett annat arbete. Hon har visat intresse för hälsotillståndet hos några flyktingbarn, vilkas föräldrar inlett en hungerstrejk. Enligt invandrarverket har hon därmed visat illojalitet mot staten. Hungerstrejken ägde nämligen rum utanför hennes arbetsplats.

 

Siv Johansson, lärare i flyktinglägret i Orfa, har åkt skidor med asylsökande och är därför inte önskvärd på sin arbetsplats. En handläggare vid förläggningen i Bollnäs och tillika själasörjare har hotats med avsked och omplacerats da han "behandlat reli­gion och politik i samtal med asylsökande". Och så vidare. Men nu blir det problem.

 

Sjuksköterskan säger att hennes yrkesetik stannar inte vid lägergränsen i Bollnäs, lärarinnan anser att det är hennes ensak vad hon gör på fritiden samt att åka slalom för en libanes kan vara ett välkommet avbrott i den passiva väntan på asylbesked. Även Lärarförbundet har protesterat och uppmanat sina medlemmar att strunta i Invandrarverkets regler. Handläggaren och själasörjaren har svårt att förstå hur han skall kunna uppfylla sina yrkesplikter, där det ingår "stödjande samtal" med asylsökande om dessa inte far tala fritt.

 

Star det inte skrivet att "valet av förhållningssätt skall alltid styras av klientens behov och situation"? "SIVs övergripande mål för verksamheten är ett värdigt, respektfullt och medmänskligt flyktingmottagande." Handläggaren undrar också hur lägerchefen Bengt Ösding kunnat åberopa innehållet i ett terapeutiskt samtal som förmedlats av en tystnadsförpliktigad tolk.

 

Handläggaren känner förmodligen inte till att ett visst matt av angiveri ingår i invandrarverkets etik. Han må vara förlåten, de "etiska regler" som lägerledningen åberopar har aldrig satts på pränt. De tolkas från gång till annan utifrån broschyren "Yrkes­etik och förhållningssätt", ett aktstycke som i allmänna ordalag varnar för alltför nära relationer med asylsökande. Ibland talas det om "vänskap", ibland om "privata relationer", till slut helt enkelt om "icke yrkesmässiga relationer". Sådana anses äventyra personalens, verkets och i sista hand välfärdsstatens opartiskhet och trovärdighet.

 

Slutligen far man i detta sammanhang inte glömma yrkesetikens betydelse vid förmedlingen av var kultur till asylsökande. Förläggningspersonalens värderingar, handlingar och arbetsmetoder är för de flesta den första kontakten med den svenska kulturen och bör därför avspegla ett svenskt förhållningssätt. Detta för att klienterna skall slippa förvirring vid kommande möten med t ex sjukvård, skola och arbetsplatser.

 

Vad bör man veta för att slippa bli förvirrad i motet med välfärdsstaten eller undvika att bli uppsagd av densamma? De etiska detaljerna förmedlas av invandrarverkets utsända Gunlög Gustavsson och Gunilla Perlkvist. Under en kursdag den 24 januari 1991 fick personalen vid flyktinglägret i Orfa utanför Bollnäs veta följande:

 

En dagisfröken begår tjänstefel om hon hälsar på ett barn som fyller år och äter en tårtbit. Lärare begår tjänstefel om han går hem till en flykting och de lagar mat tillsammans. En tolk far inte översätta brev på fritiden. Det är fel av en tolk att försöka trösta en asylsökande. En lärare far inte samtala med barnens föräldrar. Har han något att saga dem far han vända sig till invandrarverket som kontaktar föräldern. Personalen far inte umgås med flyktingar på fritiden. Går man hem till en flykting och dricker kaffe väljer man bort sitt yrke. De anställda uppmanas att kolla varandra och se till att regler efterlevs. Vid överträdelse meddela arbetsledningen.

 

Etiklektionen splittrade de anställda i två lager. En stor grupp, inklusive arbetsledningen, farm regelsamlingen helt förenlig med flyktingmottagningens karaktär.

 

Chefen för lägret i Bollnäs, Bengt Ösding, inskärper för mig det olämpliga i att i "stödjande samtal" röja egna ståndpunkter. Det är viktigt att handläggaren är "medmänsklig och har empati" men samtidigt framstår som opartisk och neutral. Att exempelvis röja sin tro äventyrar neutraliteten.

"Möjligen kan han berätta att han är kristen."

"Att han tillhör svenska kyrkan?"

"Jo...det gör ju de fiesta."

"Att han tillhör Missionsförbundet?"

"Nej...det vore inte lämpligt. När jag tanker efter bör han inte nämna svenska kyrkan heller."

 

Om en handläggare samtidigt råkar vara präst måste han dölja det för de asylsökande, menar Bengt Östling. Och det gjorde inte den där handläggaren. Överträdelsen avslöjades genom att en flykting beslogs med att inneha adressen till en kristen församling på orten, förtäljer lägerchefen. Förhören gav vid handen att han fått adressen av handläggaren. Denne har nu alltså omplacerats.

 

Bengt Östling berömmer särskilt den städerska som lämnade sitt arbete på förläggningen samma dag som det uppdagades att hon förälskat sig i en av flyktingarna. "Det fanns ju en risk för misstankar att hon skulle favorisera mannen i sin tjänsteutövning."

 

Här bör det för säkerhets skull kanske nämnas att varken sjuksköterskan, läraren, handläggaren eller städerskan äger något inflytande över asylbesluten. Sådana fattas långt från deras arbetsplats och utan deras medverkan. Deras arbete är istället att ta hand om de väntande, sörja för deras uppehälle, undervisning, hälsa och relativa välbefinnande.

 

En minoritet av de anställda vid flyktinglägren i Bollnäs och Orfa har alltså funnit invandrarverkets etik helt oförenlig med deras moral som lärare, sjuksystrar, socialarbetare eller rent av som människor. De fiesta av dem har nu fått sluta. "Samarbetssvårigheter".

 

FÖR ATT FÖRHINDRA ATT

KLIENTEN

FÖRNEDRAR SIG, MÅSTE HON

FA KLART FÖR SIG ATT VÄDJANDEN

TILL MEDKÄNSLA INTE LÖNAR SIG

 

Någon har bittert anmärkt att det nog bara är i förhållande till värnlösa flyktingar som man kan få förnedrande likgiltighet att framstå som yrkesetik. Han hade förstås fel. Med invandrarverkets etik i bakhuvudet slipper man exempelvis att bli förvirrad i motet med hemvården i Bollnäs.

 

Det förefaller som om två skilda moraltraditioner strider om välfärdsstatens själ. En äldre, som ser den organiserade omsorgen som en förlängning av vanlig medmänsklighet. En modernare, som tycks uppfatta samma omsorg som i första hand en demokratisk maktutövning. Den förra intresserar sig i första hand för personen: hur det går för fru Petterson eller Ahmed El Tantawy. Den senare har större ambitioner: hur det går för jämlikheten, solidariteten och rättvisan. Dessa två talar helt olika språk. Numera mots de även i domstolen och det är den senare som allt oftare avgår med segern. Låt oss lyssna till den vinnande pläderingen. Så har kan det låta när den nya etiken skall försvaras:

 

"Om en hemsamarit stannar längre hos någon eller säger "lilla gumman", eller om en flyktinglärare åker skidor med några av sina elever uppstår det orättvisa och ojämlikhet i samhället. Det säger sig självt. Några klienter har fått förmåner som andra gått miste om. Bengt Östling: "äter man middag med en måste man vara beredd att göra det med alla". Men det gör man inte med alla. Det finns flyktingar som inte vill åka skidor. Det finns gamlingar som inte önskar bli kramade eller – vilket är allvarligare – som inte inbjuder till kramar. Sympati uppstår spontant, medkänsla väcks inte alltid av den som mest behöver den. Om dessa känslor kommer till uttryck och resulterar i handling uppstår en förmån och jäm­likheten blir lidande.

Vårt mål och vår plikt som välfärdsstatens tjänstemän är emellertid att jämte jämlikhet befordra människovärdet. Klienten är beroende av oss. Om han da ser att han genom att väcka sympati kan tillägna sig en personligare behandling kommer han att lockas till sympativäckande åtbörder. Han kommer med andra ord att göra sig till för vårdaren, vädja till hans medkänsla och söka hans blick. Det är oacceptabelt ur värdighetssynpunkt, ty det förvandlar klienten till supplikant. (Det vill saga får honom att framstå som just så beroen­de som han är. Min anm.). Våra omsorger är emellertid inga förmåner, de är rättigheter. Det är det som skiljer välfärdssta­ten från den kränkande välgörenheten. För att förhindra att klienten förnedrar sig måste vi från början göra klart för honom att vad han an gör kommer han att behandlas som alla andra. Inställsamhet har han ingenting för. Detta mål uppnår vi bast genom att demonstrera att hos oss kan han inte väcka någon känsla som inte kan väckas av vem som helst hos vem som helst. Alltså undviker vi att röja våra personliga egenskaper och försöker inte låtsas om hans. Därför far inte prästen i Bollnäs avslöja att han är präst. Bengt Östling: "Da finns det risk att någon ställer krav på honom utifrån hans övertygelse." Ger han då efter för kraven förråder han jämlikheten. Gör han det inte har han lurat klienten till förnedrande åtbörder.

Som framgår av ovanstående leder i välfärdsstaten handlingar sprungna ur medkänslan till att antingen jämlikheten eller klientens värdighet blir lidande. (Samtliga resonemang är hämtade från polisförhör, "etiska regler" och intervjuer med chefspersoner hos socialtjänsten och Invandrarverket.)??

 

DE FUNKTIONÄRER

SOM VALT ATT FÖLJA REGLERNA ÄR INGA

MONSTER

UTAN ÄR ÖVERTYGADE OM SIN EGEN

HUMANITET.

 

Som vi ser går alltsammans ut på att inte göra människor besvikna. Den som inte hoppas på någonting blir onekligen aldrig besviken. Det är grundtesen bakom Invandrar­verkets etiska regler. Men också hemvårdens i Bollnäs: "allt utöver vanlig artighet är otillbörligt".

 

Ingen vet hur stora delar av vår omsorgsapparat som redan behärskas av denna svarta pedagogik. För närvarande undervisas daghemsanställda i stockholmstrakten av familjeterapeuten Majvor Eriksson om det olämpliga i att bli van med barnens föräldrar. Blir man kompis med föräldrarna bör man byta arbetsplats, på det att myndighetsrollen inte bli anfrätt, lär Eriksson. Det kan ju bli svårt att göra en anmälan mot någon man känner för väl.

 

Också till barnen är det bast att hålla emotionell distans, lär vi från andra daghem. För barnens bästa, givetvis. Ty om barnen fäster sig vid fröken Lisa och fröken Lisa slutar på daghemmet blir barnen ledsna.

 

Onekligen logiskt. Den som inget äger riskerar aldrig att sörja en förlust. Säkerligen praktiskt och jämlikhetsbefrämjande också från personalens synpunkt. Förmågan att väcka tillgivenhet är ju ojämnt fördelad, men det skall numera ingen behöva vara ledsen för.

 

Om man gjorde experimentet att ta logiken i dessa välfärdsresonemang på allvar kunde man anmärka att de bygger på en rad falska antaganden: att när människor säger människovärde så menar de trygghet, att de skattar tryggheten högre än något annat, samt att tryggast är den som inte kan och därför inte behöver påverka sitt eget ode. Den realistiska insikten att kärlek ofta har lidande i beredskap, och den häpnadsväckande slutsatsen att den därför inte är värd sitt pris. Tron att det skulle vara möjligt att så organisera välfärdsapparaten att den skulle bli humanare än summan av funktionärernas individuella humanitet, bara de följde reglerna...

 

Men det är förspilld möda. Den moderna välfärdsstatens moraldiskurs enligt ovan är sannerligen inget tankefoster.

 

DEN FINNS I RÄTTSH1STORIEN OTALIGA EXEMPEL PÅ OMÄNSKLIGA LAGAR och förordningar. Men för det mesta ligger grymheten i straffen. Regler som uttryckligen förbjuder och bestraffar medmänsklighet är i själva verket mycket sällsynta: raslagarna i Nazityskland är det mest kända exemplet. Ur moralisk synpunkt finns det en gradskillnad men ingen artskillnad mellan invandrarverkets tillämpade "yrkesetik" och de regler som gällde personalen i koncentrationslägren. I båda fallen syftar reglerna till att döva den spontana medkänslan.

 

Jag tvivlar inte på att de berörda och de ansvariga storknar av harm inför denna jämförelse. Och jag har föga hopp om att kunna beröra deras samveten. Invandrarverkets etik gör ju gällande att det är för människans bästa som man bör neka henne medkänsla. De funktionärer som valt att följa reglerna är således inga monster, de är övertygade om sin egen humanitet. Som demoraliseringsinstrument är invandrarverkets etik överlägsen i perversitet.

 

Hur har denna cancer kunnat få fäste i vårt välmenande samhälle? Tanken att starka känslor är ett hinder för välmående och trivsel har förvisso en lång tradition i folkhemmet. Men samtidigt har det funnits en humanistisk tradition med udden riktad mot industrialismens avtrubbning av människan. Och var det inte den som ytterst byggde upp folkhemmet?

 

Vi står inför århundradets paradox. Den industriella teknologins logik tenderar ju ständigt att reducera människan till en anonym kraft och förneka hennes individualitet. Men denna egenhet hos industrialismen har aldrig haft några apologeter. De fula kapitalisterna tvingar visserligen sina löneslavar in i vad man kallar alienation, men de brukar inte påstå att slavarna mår bra av den, och att detta främlingskap är något man åsyftar. Man föredrar att mumla om tillväxten och andra tvingande skäl eller tiger om saken. Det enda samhällsområde där det predikas inhumanitet och skapas strukturer där folk skall lära sig kväsa sin medmänsklighet är den solidariska omsorgen. Nyliberalerna är verkligen att beklaga, de vet ännu inte att deras kalla utopi håller på att förverkligas helt utan deras medverkan.

 

Dessvärre har de ingen del i denna historia. Välfärdsstatens pervertering tycks inbyggd i dess egna förträngningar, reflexer och ideal. Jag tanker nöja mig med att nämna några av dem.

 

JÄMLIKHET OCH RÄTTVISA ÄR UTMÄRKTA TING, SÅ LÄNGE DE TILLÄMPAS PÅ det formella samhället, på vad Tönnies döpte till Gesellschaft: ratten, arbetslivet, skatter, tillgång till skola och sjukhus. Men välfärdsstaten tycks av allt att döma haft större ambitioner. Så kom det sig att man började tillämpa också den negativa jämlikheten. Fanns inte råd att upphöja de förfördelade kunde man alltid kväsa de privilegierade. Pa ekonomins område kunde det skapa olust. Pa kulturens område åstadkom det stupiditet (det skall inte finnas skolor som är bättre an andra). Men välfärdssta­ten hade svårt att notera var det formella slutade och det personliga tog vid. Så kom den negativa jämlikheten jämte rättvisan att tillämpas på omsorgens område – där de bara kan generera ondska.

 

Med sömngångaraktig konsekvens fortsatte staten och kommunen att skipa rättvisa och öka jämlikheten också när den började byta blöjor på gamlingarna och koka deras välling. En hemvårdare och en dagisfröken är tjänstemän och lyder under samma ämbetsmannalagar som tingsdomaren och rikspolischefen. Men den oväld och lidelsefrihet som i domstol är den svages värn förvandlas till ett kallt hån när den tillämpas på daghem och sjukhus. Det är till föga glädje att den som tvättar en i rumpan gör det oväldigt när han sedan envisas att trösta en jämlikt.

 

personalen bLir utbränd

och gar i terapi.

så omtolkas en

SAMHÄLLELIG KRIS

TILL PERSONLIGA YRKESPROBLEM.

 

Det är nog ingen tillfällighet att Lärarförbundet och sköterskefacket varit först med att underkänna invandrarverkets etik. De gamla human- och vårdyrkena (också advokater, läkare, präster) hade hunnit utveckla en självständig yrkesetik långt före den moderna välfärdsstatens födelse. Deras främsta lojalitet har alltid varit den till klienten-patienten. De nya humanyrkena är tvärtom statens skapelse och saknar nästan helt en självständig moraltradition. Följaktligen har de accepterat att åläggas dubbla roller av hjälpare och kontrollörer. (Därför säger Kaija i polisförhöret: "Per har berättat för mig i förtroende...") Deras förhållande till klienten är dubiöst, de lider svårt av det. Men eftersom de saknar annan plattform an den de fått ovanifrån förmår de inte att revoltera utan blir utbrända och går i terapi. Som staten självklart villigt betalar. Så omtolkas en samhällelig kris till personliga yrkesproblem.

 

Att vårda människor kan aldrig vara konfliktfritt. Samvetskonflikter, lojalitetskonflikter, är legio. Också frestelsen att missbruka ens ställning är en realitet. Den lag som missbrukats mot Maria och Magdalena har brukats förnuftigt i andra fall. Men i mänskliga angelägenheter är entydiga regler oftast till föga hjälp, desto viktigare blir omdömet. Det som är övergrepp mot A kan vara en sund provokation mot B. Det är inte alltid lätt att veta. Därför är de bästa människovårdarna sådana som törs ta misslyckandena på sitt eget samvete.

 

Det var ett annat sätt att saga att människovården är en ansvarskrävande sysselsättning. Men det ena vårdyrket efter det andra kräver idag klarare regler och handfastare lagstiftning. Till och med bland läkarna hörs det röster att det vore bäst om någon annan tog ansvaret för beslutet att stänga av respiratorn. Om vår tid har någon utopi kvar så är det nog utopin om det goda samvetet. Hemvårdarna i Bollnäs ville ha klara regler. Nu har de fått dem.

De nya vårdyrkena önskar höja sin status, de vill bli professioner. Vägen dit tycks gå via ökad vetenskaplighet. Det gäller att ha utbildning. Det gäller att ha en teori. En teori bör vara abstrakt. Då är den vetenskaplig. Den som hänvisar till "människokännedom" är nog litet dum. En 20-årig förskollärare anses som barnskötare i alla lägen överlägsen en fembarnsmamma.

 

I synnerhet som den senare helt saknar arbetslivserfarenhet. Socialdemokratin får ta på sig den tunga skulden för omyndigförklaringen av de kvinnor som uppfostrat barn utan betalning. Man kan fråga sig vad föraktet för "hemmafruarna" betytt för eroderingen av den traditionella vårdkulturen. Och vill man resonera i genustermer kan man lugnt beskriva den nya "etiken" som en krigsförklaring mot allt vad kvinnlig kompetens heter. Att det sedan finns kvinnor som verkställer den förändrar givetvis ingenting i sak.

 

Man kan också undra vad det ideologiska föraktet för "välgörenhet" och misstänksamheten mot allsköns socialvolontärer betytt för klimatet. Bengt Östling får något medlidsamt i rösten när han säger att han verkligen inte förstår dem som umgås med flyktingar när de inte måste. Gunlög Gustavsson till en lärare: "Du är ju populärast bland flyktingar - och da måste det vara något sjukt."

 

Sociologerna brukar anse att andelen skitstövlar är konstant i varje samhälle, men att de beroende på omständigheterna söker sig till olika verksamheter. Mycket tyder på att delar av den offentliga omsorgen håller på att utveckla de ekologiska förutsättningarna för deras trivsel. Ingen annanstans går det att föra i bevis att det är för barnens bästa som man inte bryr sig om dem eller att det är flyktingens värdighet som befordras när man besvarar hans vädjan med en kall blick. Eller, för den delen, att när ett barn gråter när hon med våld skiljs från sina föräldrar, så bevisar det hur skadligt det är för barnet att få träffa dem igen. Det är bara inom denna sektor som det framstår som en adekvat åtgärd att kalla på polis när en flykting, som beviljats asyl, dansar av lycka om natten (Bollnäs).

 

Men även moraliska krymplingar kan lära sig den nya etikens språk och förklär suveränt människoförakt till vårdideologi och hat till rättvisa. Polisförhören från Bollnäs kan användas som handbok för hur man översätter Jantelagen till välfärdsbyråkratins idiom. Den goda Sigbritt talar länge om att Maria misslyckats i sin professionalism, och rätt som det är kommer det: hon trodde sig förmer an andra. "Flera i arbetsgruppen (det är alltid "flera" eller "många", min anm.) har upplevt Maria som mycket självgod och hon har många gånger yttrat 'man blir så glad när jag kommer'". Polisen antecknar.

 

Det är 1990-tal, polisen antecknar: "Den första kramen utdelades vid påsktid". "Den misstänkte brukade läsa tidningen för vårdtagaren." I televisionen talar statsministern. Han uppmanar oss att tycka om varandra.

 

Godnatt, Sverige.

 

 

Tillbaka till Artiklar