Förvaltningsdomstolarna håller inte måttet i LVU-mål
"Beklagligt att domarna inte förstått att det hela gått snett i Sverige"
Det råder stor rättsosäkerhet vid behandlingen av mål son, gäller tvångsom-händertagande av barn eftersom förvaltningsdomstolarna inte uppträder opartiskt, skriver jur. kand Siv Westerberg.
"Det är tacknämligt att Anita Ankarcrona på ett rättframt sätt redogjort för missförhållandena."
|
Artikeln är ursprungligen publicerad i Brännpunk i Svenska Dagbladet den 20 april 1997. |
Fil dr Anita Ankarcrona. har i en artikel på Brännpunkt den 23 mars påtalat den skrämmande slumpmässigheten i hur förvaltningsdomstolarna dömer i mål om tvångsomhändertaganden av barn.
Jag kan till hundra procent instämma i Anita Ankarcronas synpunkter. Jag har varit ombud för de biologiska föräldrarna i ett antal sådana mål i Sverige och några av dessa mål har jag fört vidare till Europadomstolen i Strasbourg. Där har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna för sitt agerande i sådana fåll.
Mig veterligt är Sverige och Norge de enda länder i Europa där det inte är en självklarhet att det är far- och morföräldrar som tar hand om barnen om föräldrarna hamnar i en kris av något slag.
I Sverige saknas helt ett lagligt skydd för barnen att få behålla sin släkt- och familjetillhörighet om föräldrarna skulle hamna i en krissituation som gör att de tillfälligt eller för längre tid inte själva kan ta hand om sina barn.
Anita Ankarcronas utomordentligt värdefulla synpunkter i artikeln har föranlett lagman Gunilla Brydolf i Länsrätten i Älvsborgs län att på denna sida den 13 april hävda att det skulle finnas rättssäkerhet i förvaltningsdomstolarnas dömande i dessa mål.
Fullkomligt nonsens
Lagman Brydolf gör gällande att förvaltningsdomstolarna dömer enligt lagen och skall det bli någon ändring så får det ske genom en lagändring.Detta är fullkomligt nonsens. Visserligen är lagen om vård av unga (LVU) ganska diffust skriven men den stora rättsosäkerheten i dessa mål för de inblandade beror inte på att lagen är diffust skriven utan beror på hur förvaltningsdomstolarna tillämpar denna lag.
Det år alldeles uppenbart att de svenska förvaltningsdomstolarna upplever sig helt och hållet såsom socialförvaltningens förlängda arm. Förvaltningsdomstolarna är i dessa mål i stor utsträckning slavar under de sakkunniga. Och dessa så kallade sakkunniga är ofta mycket hårt lierade med just socialförvaltningen.
Inte opolitiska
Och förvaltningsdomstolarna förmår på intet sätt att uppträda som opartiska domstolar. De biologiska föräldrarna kan komma med en rad vittnen såsom grannar, arbetsgivare, vuxna syskon till de tvångsomhändertagna barnen, och så vidare, som samstämmigt vittnar om att det är en utomordentligt bra och skötsam familj som behandlar sina barn väl.När det mot detta ställs ogrundade och helt obevisade påståenden frän den socialsekreterare som har en konflikt med familjen på grund av tvångsomhändertagandet så litar förvaltningsdomstolarna, utan att göra någon egen utredning, helt på socialsekreterarens påståenden.
Lagman Brydolf kan säkert erinra sig målet om den tysk-svenska lantbrukarfamiljen i Värmland där hon satt som domare. Alla som kände den familjen hade enbart positiva omdömen om dem och trots detta fick de inte tillbaka sina barn.
Olssonmålet
Lagman Brydolf kan säkert också erinra sig att hon själv satt som domare i det numera världsberömda Olssonmålet. En trebarnsfamilj i Göteborg blev på synnerligen diffusa grunder fråntagen sina barn. Med mig som ombud vände de sig till Europadomstolen där Sverige två gånger dömdes för brott mot de mänskliga rättigheterna för sitt agerande i Olssonmålet.Gunilla Brydolf - på den tiden domare i kammarrätten i Göteborg - var en av de domare som dömde den gången barnen tvångsomhändertogs.
Som ett exempel på den totala rättslösheten i det målet kan nämnas att kammarrätten som sakkunnig utsåg den barnpsykiater som socialmyndigheten använt sig av för att tvångsomhändertaga barnen. Denna barnpsykiater hade utan att träffa föräldrarna Olsson rekommenderat att barnen för all framtid skulle skiljas från sina föräldrar.
Ett annat skrämmande exempel från det målet är att den anklagelse som i själva verket riktades mot makarna Olsson var att de var utvecklingsstörda. Detta framgick dock icke av någon enda av handlingarna i målet och ej heller nämndes ordet "utvecklingsstörd" i de muntliga förhandlingarna. Först när makarna Olsson fick läsa Gunilla Brydolfs utlåtande som bifogades protokollet stod det klart att den anklagelse som riktades mot makarna Olsson var att de var utvecklingsstörda.
Är detta rättssäkerhet?
När jag kom in i bilden lät jag omedelbart intelligenstesta makarna Olsson hos en legitimerad psykolog verksam som lärare vid Göteborgs universitet. Bägge makarna Olsson var helt normalbegävade!!! Är det det här som lagman Brydolf kallar rättssäkerhet?Så länge förvaltningsdomstolarna inte kräver någon form av bevisning för socialnämndens påståenden om föräldrars eller far- eller morföräldrars olämplighet kommer vi att få leva med den rättsosäkerhet som vi har i dag i LVU-målen.
Det är tacknämligt att Anita Ankarcrona på ett rättframt sätt redogjort för missförhållandena. Men det är oerhört beklagligt att förvaltningsdomstolarnas domare inte förstår att det hela har gått fullständigt snett i Sverige.
Till Ny socialtjänstlag måste öka barns rättigheter
Powered by AIS