Fosterhem är ingen universallösning

Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

Då och då konstateras att det är svårt att rekrytera fosterhemsfamiljer. Nu senast har Rolf Ragnsell i en debattartikel i VK (22/10) fört fram "problemet".

Gemensamt för alla som framhåller detta som ett problem är att de är mer eller mindre beroende av fosterhemmen existens för sin försörjnings skull. Många av dem hävdar också att samhällets stöd till fosterhemmen borde vara bättre inte minst det ekonomiska stödet.

Det finns dock ett annat, sätt att se på det hela. Man kan förstå att allt färre ställer upp som presumtiva fosterföräldrar. Då och då avslöjas märkliga fosterhemsplaceringar som förorsakats av mindre kompetenta socialarbetare.

Så länge de organiserade socialarbetarna inte förmår bedriva en självsanering inom det egna skrået, kommer branschens renommé att försämras i ännu högre grad. En av följderna blir tveklöst att nästan ingen rättskaffens människa vågar anmäla sig som fosterförälder. Vägen är öppen för mindre seriösa lycksökare som bara är ute efter den ekonomiska ersättning som följer med ett åtagande som fosterhemsförälder.

Rolf Ragnsell jämför i sin debattartikel de ekonomiska konsekvenserna vid fosterhemsplacering kontra placering på institution. Båda alternativen är fruktansvärt kostnadskrävande eftersom vägen fram till placering är i stort sett lika krokig. Personal vid BUP, socialsekreterare, politiska beslutsfattare, jurister, nämndemän, domare, fosterhemsföräldrar - alla skall de ha lön/arvoden av allmänna medel.

Det handlar om en miljardindustri där barnen är de stora förlorarna. Mycket skulle vara vunnet ur såväl mänsklig som samhällsekonomisk synpunkt om de sociala myndigheterna i större utsträckning satsade resurser på den biologiska familjen. Fosterhemsplacering är inte det allena saliggörande.

Det finns, såvitt jag vet, ingen statistik och inga vetenskapligt underbyggda studier som visar att barn/ungdomar som vistats i fosterhem generellt sett skulle vara mer välanpassade än barn som bor i den egna biologiska familjen. Det finns däremot statistiskt underlag som visar att nästan hälften (cirka 44 procent) av alla tvångsmässiga

fosterhemsplaceringar avbryts.

Detta förtigs av de sociala myndigheterna, ty det visar att fosterhemsplacering inte är någon bra vårdform. Då hjälper det föga att man döpt om fosterhemmen till familjehem.

Familjehemmen behöver stöd?

Av Birgitta Hellwig

Familjehemmen behöver stöd? eller Familjerna behöver stöd !

Av Ruby Harrold-Claesson

Familjehemmens marknadsföring i pressen

Av Sven-Erik Berg

Tillbaka till Artiklar