Gustaf Hellsing är odontologi doktor och docent och tf professor vid Karolinska Institutet, Stockholm.
Artikeln är tidigare publicerad i Familjebladet 3-4/02.
Den återges här med författarens benägna tillstånd
Recension Jan Guillous bok “Häxornas försvarare”
Av Gustaf Hellsing, odont. dr
Jan Guillou har i sin senaste bok “Häxornas försvarare”, Piratförlaget 2002, tagit upp likheten mellan 1600-talets häxprocesser och vår tids stora rättsskandaler, framför allt i incestmål. Det tycks inte finnas gränser för vad vi människor kan fantisera ihop när ryktesspridningen tar fart. Allra mest fantasifulla tycks barnen vara. Det är beklämmande är att vi inte kan ta till oss de lärdomar historien ger. Annars skulle många rättsskandaler under de senaste 20 åren ha kunnat undvikas.
I stället har massmedia gett mycket utrymme åt psykologiska och psykiatriska så kallade experter som obekymrade om historiska och vetenskapligt påvisade fakta hävdar att barn inte ljuger. Representanterna för denna i Sverige fortfarande tongivande uppfattning rekommenderas att läsa de inledande kapitlen i Guillous bok.
Guillou bekänner klädsamt att hans eget bidrag till kunskapsbilden vad gäller1600-talet är ytterst blygsamt. Klokt nog har han i stället konsulterat framstående akademiska forskare inom området. Genomgående får man intrycket av att Guillou lyckats väl i sitt uppsåt att göra lättläst journalistik av tung vetenskap. Läsaren får ett intryck av att de ohyggliga sakuppgifterna är korrekta.
Rättssäkerheten får inte negligeras
Tidigare har Lilian Öhrström ”Sex, lögner och terapi” (Norstedts 1996)Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmålvisat hur ideologiska dogmer och förutfattade meningar skapat ett klimat där oskyldiga döms. Att sexuella övergrepp mot barn är så avskyvärda innebär inte att man får negligera rättssäkerheten. Tyvärr tycks den mentaliteten ha rått bland utredande experter att hellre fälla tio oskyldiga än riskera att en skyldig går fri. Våra domstolar har ofta haft alltför stor respekt för dessa experter. Detta har lett till många justitiemord under 80- och 90talen.
Under 1600-talet var häxjakten intensiv. Vad som frapperar är att det var teologer som då stod för den mest fanatiska förföljelsen. Prästerna var det som lyssnade på barnens fantasifulla beskrivningar av blåkullafärder och satanistiska orgier och sedan såg till att medelst ohygglig tortyr pressa fram bekännelserna. Läsaren övertygas om att den i våra protestantiska länder så illa beryktade katolska inkvisitionen var betydligt mer human! När häxerierna så småningom dog ut var det tack vare insiktsfulla män ur borgarklassen och adeln.
Kyrkoherde Lars Elvius i Älvdalen inledde och kollegan Elavus Skragge i Mora spädde på med att den 25 augusti 1669 låta först halshugga och sedan bränna 15 häxor, alla fällda på grund av angivelser från 36 barn. Dessa risbestraffades på avrättningsdagen eftersom de i sina vittnesmål angivit sig själva för satanisk brottslighet. Två dagar senare följde nya massavrättningar i Älvdalen och redan den 10 december samma år lyckades Skragge få ytterligare 40 vuxna och 15 barn dömda i Mora.
Kyrkoherde Laurentius Horneus i Torsåker lät piska de barn som inte var samarbetsvilliga i häxjakten. Om de inte ville vittna mot sina anhöriga lät han hugga upp en vak i isen och sade att han ämnade dränka dem när han tryckte ner dem i det kalla vattnet. Han anlitade också två så kallade visgossar, det vill säga barn som hade förmågan att känna igen häxor och peka ut dem. De fick stå i kyrkporten där hela församlingen måste passera på väg till högmässan. De som pekades ut släpades omedelbart till fängsligt förvar. Där väntade förhör under tortyr med vittnesmål från stora barnskaror. En gosse som pekade ut Hornei hustru tog tillbaka beskyllningen när han fick veta vem hon var. Han hade varit bländad av solen när han tyckte sig se häxmärket i pannan!
Dödsdomar måste godkännas av Kungliga Trolldomstolen i Stockholm för att få verkställas. Den hade fått kunglig order att pröva en hård lösning och godkände dödsdomarna av 71 personer. Var tionde invånare i Torsåker – var femte kvinna – avrättades sedan efter straffpredikan av en kyrkoherde Wattringius! Denne var själv flitig häxjägare och hade fått en kvinna dödsdömd för att hennes kor hade kommit in på kyrkogården. Ovanpå detta kom en begäran från sex präster att få avrätta även de barnvittnen som syndat i Blåkulla. Kungliga Trolldomskommissionens president Carl Sparre hade varit frånvarande vid de tidigare dödsdomarnas godkännande. Han var en förnuftig man som blev så upprörd över vad som skett att han lät ajournera kommissionens verksamhet. Avrättningarna stoppades därigenom och alla dödsdomar som fällts av präster och hära! ds! rätter i hela Norrland kunde inte verkställas. Hundratals liv räddades.
En 12-åring, den så kallade Gävlepojken, angav sin egen mor och fick henne bränd. Han bedyrade att han flera gånger varit i Blåkulla med henne. Sedan flyttade han till Stockholm och fick snart en mycket läraktig publik bland kvarterets barn. Han fick rykte om sig att veta så mycket om Blåkulla ”att det var som om han vore barnfödd där”. Han lärde upp två så kallade Myrapigor som tillsammans med honom blev anlitade som häxexperter. De kunde bland annat se genom väggar och känna på sig när häxorna kom. Antalet barnvittnen ökade för var dag. Överheten (den världsliga) förstod vilket elände som var på väg och försökte tala förstånd med barnen. Men den breda folkopinionen var stark och under prästernas ledning skedde oerhörda övergrepp i många svenska församlingar.
Karl XI hade under denna tid mer angelägna problem att syssla med. Han var i Skåne för att leda ett till synes hopplöst krig mot Danmark. Det är naturligt att rikets ledande män i denna katastrofsituation inte ägnade häxjakten så många tankar. Därmed var det under lång tid fritt fram för prästerskapet och folkmassan.
Kyrkoherde Berelius i Katarina ordnade ”katekesförhör” med barnen. Detta innebar att han nedtecknade vittnesmål från oändliga rader av barn om resor till Blåkulla. Kyrkoherden och medborgargardet på Söder skrev sedan till Svea hovrätt och framhöll att deras barn varje natt fördes till Blåkulla av alla de häxor som en alltför slapp överhet lät springa omkring på fri fot. Hovrätten måste efter motvilligt knotande börja syssla med häxmål. Anna Månsdotter hette den först åtalade. Hon klarade sig till en början bra och försvarade sig skickligt. Men så kom de vittnande barnflockarna. Samstämmigt berättade de att hon badade alldeles för ofta (!), att djävulen levererade pengar till henne varje vecka, att en skräddare börjat spotta blod och dött strax efter det att Anna spottat på honom o s v. En piga berättade att hon varit sjuk i tr! e ! år efter att ha slutat sin tjänst hos Anna. En 13-årig flicka hade fått en rädisa av Anna och efter detta blivit sjuk. Över 50 vittnen framträder med liknande historier. Anna och två olyckssystrar dömdes till döden.
Därefter tog hovrätten in några av de bästa berättartalangerna bland barnvittnena för att få information om hur Djävulen uppfattade avrättningarna. Barnen berättade då hur rasande Djävulen blivit vid beskedet om att tre av hans bästa häxor hade avrättats. De smickrade hovrätten genom att hälsa från Djävulen att han betraktade hovrätten som en skarpsinnig och värdig motståndare och att han föredrog sådant starkt motstånd.
En 11-årig flicka Kerstin Jacobsdotter utvecklade an annan specialitet, att bli ”anfäktad” på det mest förbluffande och trovärdiga sätt. En illustration av en sorts inre kamp när häxorna kom för att ta henne. Hon bekände senare att hennes mor tränat henne i denna konst som liten för att kunna förtjäna allmosor.
Riksåklagaren Klas Bergenstrand kom under 2002 med nya direktiv till landets åklagare. Det ska inte längre räcka med barnets berättelse om sexuella övergrepp för att ge en fällande dom. Med tanke på vad som här beskrivits borde en sådan ändring vara självklar för att öka rättssäkerheten. Även modern forskning har klart visat hur otroligt fantasifulla barn kan vara. Ledande frågor från polis, socialsekreterare eller psykolog kan få barn att berätta de mest otroliga historier om satanism och sexuella orgier.
Polisinspektör Monica Dahlström-Lannes reagerade skarpt och trendigt mot denna reform. Hon skrev i en insändare (SvD 7/8 2002) att den är ett svek mot de allra minsta. RÅ anser också att barns tillbakatagande av av en beskyllning antyder att det inte är trovärdigt. Dahlström-Lannes skriver att ”visst kan barn ljuga men att barn återtar sin sanna berättelse är långt ifrån ovanligt… Om det inte finns ett mycket klart och tydligt stöd för barnet och ett omedelbart ingripande där hela ansvaret (min kursivering) för det som hänt läggs på fadern, kommer flickan att följa den normala gången och ta tillbaka sitt påstående. Flickan säger att hon hittat på det hela och ger olika förklaringar till att hon velat hämnas på fadern.”
Dahlström-Lannes har tydligen svårt att tänka sig att ett barn skulle kunna hitta på att falsktanklaga sin far och sen ångra sig och ta tillbaka anklagelsen. Hon har nämligen aldrig mött några fantasifulla barn, inte mött några lögnaktiga flickor, inte mött några hysteriska mammor, inte heller några oskyldigt anklagade män! Det är naturligtvis tvärtom mycket sannolikt att barn ibland kan fantisera en historia för att sedan när det fattar konsekvenserna ångra sig och ta tillbaka anklagelserna. Detta har flera gånger hänt men myndigheterna brukar inte godta återtagandet utan låta domen stå fast. Det är en logisk kullerbytta att hävda att när barnet tar tillbaka sina anklagelser ljuger det men inte när det anklagar. Dessutom; en socialsekreterare som tar Dahlström-Lannes på orden och genast lägger hela ansvaret på fadern blir ingen opartisk utredare.
Guillou beskriver också en moder som iakttog sin sjuåriga dotter när denna lekte med dockor och fann att dockleken i själva verket var en återgivning av det som förekom i Blåkulla.
Den djävulska pedofilsekten i Bjugn
Jan Guillou tar också upp Blåkulla, häxpanik och barnvittnen i vår tid. Först den djävulska pedofilsekten i Bjugn, ett litet samhälle utanför Trondheim. En före detta socialarbetare Laila Vielfaure hade sett en amerikansk film om sexövergrepp. Då kände hon sig kallad och blev närmast handelsresande i detta ämne. Den 27/2 1992 höll hon föredrag i Bjugn”Amerikanska undersökningar” hade visat att sexuella övergrepp mot barn är ohyggligt mycket vanligare än man kunde tro. Vielfaure hävdade att var sjätte flicka och var sjunde pojke i Norge utsatts för incest. Därför måste man ständigt vara på sin vakt och lära sig känna igen vissa tecken på att barn varit utsatta för incest eller sexövergrepp från någon vuxen utanför familjen. Säkra tecken var koncentrationssvårigheter i skolan, sängvätning, barnsligt språk, kiss- och bajsskämt, sömnsvårighet eller mardrömmar, huvudvärk, urinvägsinfektioner, extrem renlighet, aggressivitet, överdriven kärvänlighet och klängighet, magsmärtor och ont i halsen.
Som man kunde förvänta sig dröjde det bara någon vecka efter föredraget tills de första säkra tecknen konstaterades. Föreståndarinnans eget barnbarn rapporterade att han sett ”tissen” på Ulf, den ende manlige anställde på Botngård barndaghem. Han var tillfälligt bortrest men övrig personal som redan var övertygade om hans skuld förberedde en spaningsinsats när han kom tillbaka. Tillsammans med fyra kvinnor hade han ansvaret för arton barn. Dessa fyra fick i uppdrag att spionera. Här följer några exempel på graverande observationer.När Ulf hälsat på barnet A hade detta inte svarat. Ett barn hade klängt i hans livrem och då hade han strukit barnet över håret men avbrutit sig när han ”upptäckts” av en kollega. Han smekte en flicka på låret. Ett barn hade sett sorgset ut och ”stirrat med stora rädda ögon”. Ulf hade också skalat en apelsin på ett misstänkt sexuellt sätt och därefter kallat klyftorna för båtar när han stoppade dem i munnen på flera barn. Det ekivoka apelsinskalet beslagtogs och överlämnades senare till polisen som bevismaterial.
Under tiden bearbetades barnet A i hemliga förhör och gjorde vissa medgivanden om otäcka saker som inträffat i ”Blå rummet” under ett täcke. En barnteckning påträffades där man tyckte sig kunna se en penis. Man ringde till Vielfaure i Oslo gav rådet att man alltid och utan tvekan skulle polisanmäla. Nu hittades en barnteckning med ”stora hemska armar” som fick fleara anställda att falla i gråt över det hemliga budskap och rop på hjälp som dessa armar uttryckte.
Länsman blev obehagligt berörd över att behöva kalla sin fotbollskompis Ulf till förhör. Denne nekade under sex timmars förhör, men släpptes. Nu kallade socialkontoret honom och gav honom sparken från sin anställning på dagiset.
Polisen fortsatte utredningen genom att uppmana barnens föräldrar att förhöra sina barn. I tio fall rapporterade dessa egendomliga observationer. De tyckte också att barnen måste dölja något eftersom de nekade till att veta något om övergrepp. Så rapporterade en far att hans dotter kommit hem med sädesvätska i håret. Genom att ta sig själv i skrevet och lukta fann han att det var denna speciella lukt han mindes att han känt i dotterns hår för någon tid sedan när Ulf fortfarande var anställd. Nu erinrade sig flickans mor att dottern haft ett sår i slidan och att hon då misstänkt sin man.
Psykologerna förklarade nu för föräldrarna att barn som utsatts för sexuella övergrepp nästan alltid var ovilliga att genast erkänna. Som de förutskickat började barnen så småningom göra medgivanden. De fotograferades i underlivet, konfronterades med ”specialtillverkade” dockor. Mattor och en del barnkläder undersöktes kriminaltekniskt för att man skulle finna något av den sperma som Ulf, nu enligt samstämmiga barn, sprutade omkring sig i tid och otid på allt och alla i daghemmet. En pojke berättade att hans mun tejpats varpå Ulf bundit honom med en tråd och våldtagit honom. Minst tio barn hade nu erkänt. Andra att de kastats högt upp i luften eller ut genom fönstret, att Ulf ofta var naken på dagis, att det ständigt kom något vitt utsprutande ur hans kiss. Psykologerna intygade att allt detta var sanning. Nu släppte alla fördämningar. Ulf påstods ha flera samlingar av nakenfotografier på nakna barn, en flicka berättade att hon fått torka upp Ulfs sperma från golvet med sitt hår etc. Nu anhölls Ulf, husrannsakan gav inget stöd för de påstådda orgierna där och Ulf släpptes igen.
Men förtvivlade föräldrar vände sig till massmedia som drog på för fullt och Bjugn blev ”ett samhälle i skräck och vånda”. Den norske barnombudsmannen Trond-Viggo Torgersen for till Bjugn och slog bejublad fast att Ulf var skyldig. Kommunstyrelsens ordförande bekräftade att misstankarna mot Ulf var välgrundade.
Nu blev barnen än fantasifullare. Under sexorgier hemma hos Ulf hade flera vuxna deltagit. Männen stod på led och onanerade och kvinnorna samlade sperman i skålar. Fem vuxna identifierades, bland dem länsan. Antalet växte sedan till 13, varav fyra var anställda på dagiset.
Barnens beskrivningar eskalerade alltmer. Sabbatsorgier i maskeradkostymer á la Fantomen med mera. När barnen berättade om hur kaniner utsatts för oralsex var polisen dock tveksam om trovärdigheten.
Substantiella bevis saknades emellertid och Ulf blev till sist den ende åtalade. Mot honom talade det faktum att tio barn hade underlivsskador. Visserligen var bara ett av dem från det barndaghem där Ulf jobbade men de andra ansågs ha kunnat nästla sig in utan att upptäckas.
Rättegången varade i 43 dagar. Psykologer vittnade under ed på att barnens berättelser var tveklöst sanna. Till slut friade de tio jurymedlemmarna Ulf med betryggande majoritet.
Senare forskning har visat att de ”underlivsskador” somliga barn hade endast är naturliga varianter som ofta återfinns hos friska barn och inte alls skador. Beträffande psykologernas vittnesmål är det ännu ett tecken på hur ovetenskapligt psykodynamiskt orienterade psykologer arbetar.
En tragisk påföljd av Bjugnskandalen var att länsman inte klarade pressen utan begick självmord.
I USA har flera liknande skandaler föregått Bjugn. Vid olika rättegångar har upp till tusenåriga fängelsestraff utdömts. Flera av de dömda har efter långa fängelsevistelser fått upprättelse. Domstolen har då konstaterat att barnen varit manipulerade av så kallad expertis och aktivistiska föräldrar. ”Bevisningen” har bestått av barnens berättelser. Psykologer som specialiserat sig på barnövergrepp har sedan ”vetenskapligt” garanterat att barnen talat sanning. Psykologerna har dessutom tagit fram sina ”anatomiskt korrekta” dockor och tillämpat så kallade projektiva tests, en kvasimetod som i Sverige lärs ut på Ericastiftelsen.
Guillou tar också upp föreställningen om förträngda incestminnen som grasserat i USA och mellan 1985 och 1995 var en gällande svensk juridisk och vetenskaplig dogm. Den blev en god födkrok för psykoanalytiskt orienterade psykiatriker och psykodynamiskt orienterade psykologer runt om i västvärlden. Efter kanske 50 kostsamma seanser har många medelålders kvinnor blivit övertygade om att fadern upprepade gånger förgripit sig sexuellt under barndomen. Det har då inte hjälpt att övriga familjemedlemmar bestämt hävdat att det absolut inte finns någon grund för påståendena. Otaliga familjetragedier har utspelats i hela västvärlden med denna bakgrund. Förnuftet har dock segrat på senare år sedan bland annat ett flertal psykoanalytiker som återuppväckt minnen blivit avslöjade och dömda att betala stora skadestånd.
Guillou tar också upp omständigheterna kring Thomas Quick. Hur har denne exhibitionistiske psykopat kunnat bli dömd för seriemord där aldrig hållbara bevis presterats? Hans förträngda minnen av incest i barndomen och senare det ena brutala mordet efter det andra har gradvis lockats fram av psykologer och terapeuter som han kom i kontakt med i början av 90-talet. Åtminstone 35 mord har han tagit på sig. Det märkliga kan tyckas vara att det rättsliga etablissemanget tagit Quick på allvar. Men det har bland annat betytt en RÅ-befattning för van der Kwast som satsade sin karriär på Quick. Advokatens funktion är att tillgodose sin klients intressen. Alltså samarbetade van der Kwast och advokat Borgström (nuvarande JämO) framgångsrikt för att få honom dömd. Alltfler röster höjs för att Quick inte är skyldig till något enda mord. De 35 mördare som verkligen begått dåden går i så! f! all fria, en obehaglig tanke. Föräldrarna till de barn som Quick dömts skyldig till att ha mördat är förtvivlade då de anser att han omöjligen kan ha gjort det.
Polisen gräver efter massgravar
Den 9 februari 1993 meddelade pressen att polisen grävde efter massgravar utanför Södertälje. Ett 30-tal barn skulle ha mördats av en djävulsdyrkande sekt efter sexuella övergrepp och satanistiska riter. Docenten vid Uppsala universitet Eva Lundgren (senare professor och chef för internationella sekretariatet för genusforskning i Uppsala!) förklarade i TV-nyheterna Rapport att det fanns vetenskapliga belägg för de påstådda händelserna. Hon påstod sig själv ha bevis för detta. Självfallet kastade sig massmedia då över godbiten. Inga barn hittades där de angivits vara begravda men dementier ges inte mycket utrymme i sensationspressen.
Anmälaren var en flicka som i 16-årsåldern angivit sina föräldrar för att de utnyttjat henne sexuellt och sålt henne till hemliga sexklubbar. Inga bevis förelåg annat än hennes utsaga och ”skador i underlivet” (som man nu alltså vet inte är skador). Samma läge hade ju Ulf i Bjugn. Denne far klarade sig sämre än Ulf. I tingsrätten dömdes han till sex år och två månaders fängelse och hovrätten höjde straffet till tio års fängelse och 948.000 kronors skadestånd. Här dömdes även modern till fyra års fängelse och 250.000 kronors skadestånd. Bara någon månad senare hade terapeuter och psykologer fått flickan att ”gradvis” erinra sig mer groteska detaljer. Föräldrarna hade sålt henne till hemliga bordeller för barn. Historien om djävulssekten växte fram. Denna ritualmördade barn och hade vid ett tillfälle tvingat flickan att mörda själv. Hon visste var dödade barn burits bort i svarta plastsäckar och grävts ner i skogen nära föräldrarnas bostad. Eftersom två svenska domstolar tagit dessa historier på allvar blev polisen tvungen att ge sig ut och gräva, vare sig man trodde på dem eller inte.
HD återförvisade målet
Föräldrarnas advokater vände sig då till HD och begärde resning eftersom flickan visat sig kapabel till fullständig galenskap. HD instämde och återförvisade målet till hovrätten. Av prestigeskäl kunde denna ej erkänna sin tidigare felbedömning men sänkte straffet för fadern till fem års fängelse och 250.000 kronors skadestånd. Docenten Eva Lundgren fortsatte att hävda satanisternas existens. Hon visade en videoinspelning där två barn berättade hur de bevittnat mordet på en skånsk flicka som hette Helèn, ett mord som Quick också försökt ta på sig. Dessa barn berättade inte bara hur de sett Helén strypas efter en våldtäkt. De hade också sett hur ett fullgånget foster skurits ut från en levande kvinna och därefter halshuggits med en yxa.
"Nordens yngsta vittne"
Till sist vill jag nämna Guillous rubrik ”Det yngsta vittnet i Nordens historia”. Det gäller rättegången mot de båda läkarna som åtalades för styckmord för femton år sedan. Överläkaren på BUP, Huddinge Frank Lindblad och chefspsykologen på Astrid Lindgrensjukhuset Margareta Erixon konstaterade att när en tre-årig dotter till den så kallade allmänläkaren inte sade ett dugg när hon vallades i den obduktionssal där hon 17 månader gammal skulle ha bevittnat styckningen så berodde hennes tystnad på de hemska minnen som miljön påminde henne om. ”Erikas reaktioner vid detta besök kan beskrivas som en tillkämpad oberördhet gränsande till uppspelthet och skulle psykologiskt kunna uppfattas som en försvarshållning mot att våga berätta eller minnas.” Dessa experter ansåg det därför klarlagt att styckningen skett i lokalen med barnet som vittne. Detta var det tyngsta argumentet domstolen sedan hade när den ansåg det ställt utom allt tvivel att läkarna gjort sig skyldiga till styckningen!
Guillou slutar med att konstatera att vi är blinda för Blåkulla i vår egen tid men kan förfasa os över forna tiders häxjakt. I denna slutsats instämmer undertecknad.
Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge
av Knut Ahnlund
Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott
av Knut Ahnlund
Hemligheter och minnen Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål.
Recension: Hemligheter och minnen. Svårigheterna med tillförlitligheten i sexualbrott
av Max Scharnberg
Presentation av "På den anden side. 10 anderledes inlæg i pædofili-debatten"
Pædagogisk Medhjælper Forbund
Recension: Sex, lögner och terapi. Psykologer medverkar i moderna häxprocesser
av Ebbe Schön
Powered by AIS