ETT BARNS DÖD / SAMHÄLLETS ANSVAR
Av Marianne Sigström, mor till Daniel Sigström
Natten till den 24 april 1992 dog 14-årige Daniel Sigström efter ett stort antal svåra epilepsianfall.
Han dog i ensamhet omkring 40 mil från sina anhöriga, som han älskade och som älskade honom villkorslöst, och som han inte givits möjlighet att kommunicera med på ett meningsfullt sätt under de sista tre åren.
Daniel var omhändertagen för samhällsvård enligt LVU, av socialnämnden i Gottsunda, dock utan att vare sig han eller jag visat tecken på asocialitet eller missbruk.
Anförda skäl: överbeskydd, gränsdragningsproblematik, relationsstörningar och symbiotisk bindning till mig.
De verkliga skälen antyds i LVU-utredningen. Jag var av myndigheten stämplad som en "besvärlig person" som anmäler alla. Med andra ord utgjorde jag ett störningsmoment för deras arbetsro och bekvämlighet - ett hot mot deras maktfullkomlighet!
Samtidigt som socialmyndigheten i Gottsunda gjorde sig skyldig till kompetensöverskridande - och misstolkade Daniels problem (sjukdom) och vår livssituation, isolerades Daniel från mig, den enda person som han var känslomässigt bunden till.
En mor är, av naturliga skäl, den person som har största möjligheterna att klart se barnets hela livssituation. Detta ignorerades av myndigheten!
Min och Daniels lidandes väg fram till Daniels död är mer än väl dokumenterad och bragt till allmän kännedom genom stor debatt i pressen.
Daniel hade bevisligen en allvarlig och komplicerad sjukdom och skulle ha behövt speciell och kompetent vård och behandling.
Han hade en, två centimeter stor, medfödd tumör intill hypofysstjälken, och epilepsin förmodades härröra från denna tumör, som bl.a. störde det endokrina systemet med åtföljande hormonrubbningar. Daniel hade även ett hjärtfel - en förträngning på lungartären. Från början hade han även ett stort hål i förmaksväggen, vilket växte igen vid 8-årsåldern.
Daniels läkare vid UAS, dr Strömberg skriver i ett intyg till socialsekreterare G-B Graan, att det är av största vikt för Daniels sjukdomsförlopp, att han placeras i en stabil, lugn och trygg miljö. I ett senare intyg konstaterades, att frekvensen av epilepsianfallen ökat efter fosterhemsplaceringen 1989. Han skriver också att det är viktigt att utreda orsakerna till Daniels vantrivsel. Ingen åtgärd vidtogs:
Fosterhem nr 1: Jan och Christina Albin.
Hemmet användes som genomgångshem för missbruksungdomar, som skulle placeras ut i eget boende. Det fungerade, enligt lagens definition som ett "Hem för vård och boende" (HVB-hem), men utan Länsstyrelsens tillstånd. Detta innebär att varken Länsstyrelsen eller JO har tillsynsskyldighet, utan denna utövas endast av den placeringsansvariga socialsekreteraren och hennes nämnd, vilka själva godkänt hemmet.
Makarna Albin hade endast erfarenhet av missbruksungdomar - de hade själva varit föremål för sociala myndigheters åtgärder och klienter på behandlingshem.
Albins klarade inte av att sköta Daniels medicinering och kontakterna med sjukvården. Daniel misshandlades vid ett par tillfällen av Jan Albin. Daniel utsattes också för sexövergrepp av en av de missbruksungdomar i övre tonåren som också var placerade i hemmet.
Vid detta tillfälle hade Albins försvunnit från hemmet - hon till Maldiverna och han till okänd ort - och den vikarierande vårdaren hade lämnat pojkarna ensamma. Hemmet upplöstes så småningom på oklara grunder vid årsskiftet 1991-92.
Fosterhem nr 2: Kennet Dahl.
Daniel placerades utan den familjehemsutredning som lagen föreskriver, hos en 30-årig, ensamstående s.k. "nykter alkoholist", med samma bakgrund som makarna Albin.
Daniel hade bara tillgång till "hemmet" då Dahl var hemma, då han inte hade fått en egen nyckel. Trots upprepade varningar att något allvarligt kunde hända Daniel, både från mig och andra personer, till socialnämnden i Gottsunda, så ignorerade man detta.
Även Socialstyrelsen och Länsstyrelserna i Uppsala och Härnösand upplystes om bristerna i Daniels omvårdnad, vilka klart utgjorde en fara för hans överlevnad.
Enda svaret på dessa mina nödrop, var att socialnämnden ansökte om besöksförbud för mig. Detta varade i ca 8 månader innan jag fick det prövat i Länsrätten och hävt.
När jag nu bad att få träffa min son, ansökte socialnämnden återigen till Länsrätten om umgängesrestriktioner i mars 1992, detta trots att Daniel inte hade något riktigt fosterhem att bo i. Eller var det just därför?
Jag hade just skrivit färdigt mitt inlägg till Länsrätten angående detta besöksförbud. Då dör Daniel!
Jag kommer så väl ihåg när Daniel, någon tid före sin död, uttalade till mig: "Här bryr de sig inte om ifall jag lever eller dör." Han fick rätt!
Inget av "fosterhemmen" hade erhållit information om att det är nödvändigt att ett barn med epilepsi har lugn och ro, fasta rutiner och regelbundna måltider. Man hade inte heller förstått vikten av att medicineringen sköttes med stor noggrannhet, och att akutmedicin måste finnas till hands vid upprepade anfall, samt att man måste åka till sjukhus vid flera täta anfall (serieanfall).
Vad handläggande socialsekreteraren däremot var starkt engagerad i var min personlighet. Det framgår av handlingarna att sekreterarens agerande styrdes av personlig agg mot mig. Hennes intention var att skilja mig och Daniel åt.
Enligt Bo Widebäck i Malmö, uttalade socialsekreterare Graan, före omhändertagandet, att hon avsåg att flytta Daniel så långt bort från mig som möjligt, och successivt avskära kontakten mellan mig och Daniel.
Ja, man kan ju inte säga annat än att hon lyckades!
Av inkompetens, vårdslöshet och likgiltighet utsatte man Daniel för livsfara under flera år. Det själsvåld och den hänsynslöshet som socialsekreteraren och nämnden utövat i fallet Daniel skulle inte ha varit möjligt om övervakningsinstituten hade fungerat.
Att sedan JO, med det underlag som hennes egen utredning innehöll, inte fann stöd att utkräva ansvar där t.o.m. klar anledning till brottsmisstanke förelåg, var ännu ett av de många slag i ansiktet som jag fått utstå.
När tragedin väl var ett faktum fanns ingen att ställa till ansvar för Daniels lidande och död!
Man kan förklara detta med psykoanalytikern Erich Fromms ord - "Den ordinära människan med extraordinär makt är den största faran för mänskligheten." Och vidare - "Driften till absolut makt över en levande varelse, att bemästra henne, göra henne till ett hjälplöst föremål för sitt godtycke, är själva kärnan i sadism."
Enligt min uppfattning lider socialsekreterare Graan av en narcissistisk personlighetsstörning, och sådana personer kan vara direkt olämpliga att handha barnavårdsärenden. Hela deras identitetsuppfattning kommer i gungning, när de möter en stark person med en genuin jag-uppfattning - en människa som inte är manipuleringsbar.
Den skräckblandade ångest som jag upplevde under Daniels LVU-vård, att vanmäktig tvingas åse hur mitt barn vanvårdas till döds, är den brutalaste upplevelse en mor kan utsättas för:
Denna vanvård till döds av min son, kostade skattebetalarna ca 2 miljoner kronor.
Det är sådana kostnader som jag kan räkna ut. Därtill kommer den byråkrati som har tagits i anspråk inom social- och rättsväsende.
Daniel - IN MEMORIAM
*************
Insändaren nedan författad av Marianne Sigström publicerades i "Läsarnas DN" den 19 september 1991, åtta (8) månader innan hennes son Daniel, dog i det s k familjehemmet.
Avslöja brotten!
KGB:s brott mot folket och författningen skall offentliggöras, skriver Sovjets nye spionchef.
Det får mig osökt att tänka på Sveriges "socialbyråkrater". Skulle inte även dessas brott mot svenska familjer och brott mot mänskliga rättigheter behöva offentliggöras?
Varför_dog_Daniel
Av Maciej Zaremba
Varför åtalar inte JO?
Av Brita Sundberg-Weitman
Och_fjällen_föll_från_mina_ögon
Av Agneta Pleijel
Powered by AIS