Fil. Dr leg. psykolog Lena Hellblom Sjögrens skrivelse till justitieutskottet, Socialstyrelsen och justitieministern

Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

Öppet brev till                            2001-03-23

Justitieutskottet,

Socialstyrelsen,

Justitieministern

I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett  förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder.

Nedan följer först en summarisk beskrivning av ett fall och därefter några förslag.

Mamma M gifter sig och får två barn. Familjen lever samman, men föräldrarna skiljs  då barnen börjat skolan. Mamman blir efter en tid gravid med en ny man. De planerar giftermål. Barnet C föds innan dess, med kejsarsnitt. På BB reagerar personalen och tycker att mamman är konstig. Barnläkaren, som i första länsrättsförhandlingen efter omhändertagande av C uttalar att mamman lider av en sjukdom som innebär att hon sjukbelägger sina barn utan att de är sjuka,  gör anmälan till socialförvaltningen. Denne läkare har ej träffat M:s två äldre barn.

            Det beslutas att föräldrarnas omsorgsförmåga skall utredas. De går frivilligt med på att flytta till ett utredningshem, efter att ha fått vara med sitt  nyfödda barn i sitt eget hem ett dygn. De stora barnen flyttar också med. Familjen anser sig, trots att de har svårt att förstå varför de skall utredas, väl bemötta av personalen, som inte har något att anmärka mot M. De hjälper till med bröllopsförberedelserna.      Socialförvaltningen bestämmer, några dagar före det planerade bröllopet, att hela familjen skall flyttas till ett annat utredningshem där det finns personal med ”erforderlig kompetens.” Ingen i familjen vill flytta. M:s äldsta barn får som det heter permission för att vara med på sin mors bröllop. På det nya utredningshemmet känner sig familjen motarbetad och övervakad. Denna helt nya personal, anser i motsats till första utredningshemmets personal, att föräldrarna inte kan se till sitt nyfödda barns behov. De sägs sätta sina egna behov före barnets.

            Socialförvaltningen bestämmer att C skall flyttas till en jourmamma. Denna får föräldrarna god kontakt med och uppskattar, de få gånger de tillåts besöka henne och sitt barn i en närbelägen stad. Socialsekreterarna bestämmer att C, efter några veckor hos jourmamman skall placeras i ett fosterhem och att jourmamman skall inskola C i detta.

            När så Kammarrätten hade beslutat, då C hunnit bli tio månader gammal, att C ej skulle vara placerad utan skulle hem bestämde socialförvaltningen att  C skulle flyttas till ännu ett utredningshem, det tredje i ordningen. Där skulle ny personal hjälpa C, som det hette, att knyta an till sina föräldrar.

            Denna helt nya personal för C och hennes familj arbetade, enligt egen uppgift, ”intensivt med uppdraget att återförena föräldrar och barn.” Dock fann de att

”föräldrarnas bristande förmåga att vara känslomässigt öppna och tillgängliga för C omöjliggjorde en anknytning till C.” 

Deras slutsats var att C behövde skiljas från sina föräldrar igen och placeras i fosterhemmet. De anförde, enligt Kammarrättens nya dom den.....(varur också ovan citerats):

”Om C:s grundläggande känslomässiga behov även fortsättningsvis inte blir tillfredställda löper C en uppenbar risk att drabbas av ett livslångt handikapp när det gäller att skapa nära relationer.” (sid.11)

Kammarrätten beslutade att C skulle tvångsomhändertas ånyo. De baserade detta beslut på utlåtandet från den nya personalen som ansåg att det inte gick att inskola C till C:s föräldrar och på ett utlåtande från Socialstyrelsen. I detta, skrivet av en tjänsteman, som ej träffat M eller något av hennes barn eller någon närstående, står (citerat från den andra kammarrättsdomen):

            ”Sammanfattningsvis finner Socialstyrelsen att det fortsatta arbetet med invänjning av C till föräldrarna har bekräftat föräldrarnas tidigare visade omsorgsbrister om C, bl.a. genom sin oförmåga att sätta C:s behov framför sina egna. Det viktigaste tecknet på detta är C:s egna reaktioner. Under tiden på NN (namnet på institutionen) går hon tillbaka i sin utveckling och blir tyst och inbunden. Barns reaktioner måste tas på allvar. Barnpsykologisk erfarenhet talar också för att C:s behov av skydd måste sättas före föräldrarnas önskemål.”

C placerades mot sina föräldrars vilja och önskan tillbaka i fosterhememt många mil från föräldrarna. De separerade, pappan blev våldsam mot M, som så småningom fick skyddad adress. M har haft många turer med försök att få hem C och de äldre barnen, som också tvångsomhändertogs. Dessa fick en tid bo med sin pappa. M har endast tillåtits att träffa C under övervakning av den socialsekreterare som varit med och drivit fram tvångsomhändertagandet. Två timmar varannan vecka har M fått träffa C - under bevakning.

            Till grund för detta låg ett utlåtande begärt av socialtjänsten. En psykiater som aldrig träffat M, hennes barn, eller några till familjen närstående personer med kunskap om M:s sätt att ta hand om sina barn, konstaterar på en sida, efter att han kortfattat gjort en definition av den psykiatriska sjukdom som socialtjänsten länge ansett att M lider av, att hon gör det:

            ”Mest aktivt och mest potentiellt handikappande har detta varit i C:s fall men även för de äldre barnens del föreligger samma grundproblem. Utredningsmaterialet visar också att M trots konfrontationer med uppgifter om barnens verkliga hälsotillstånd samt försök till pedagoogiskt och psykosocialt stöd inte lyckats bryta sitt beteende att förfalska barnens sjuhistoria. Tillsammans med vad som ovan nämnts angående M:s eget Münchhausen syndrom förstärker det den dålliga prognosen för barnen i M:s vårdnad.”

I min hand har jag sedan snart fem år en rad journaler och läkarintyg som bekräftar att M och hennes två äldsta barn haft en hel del sjukdomar och besvär som de fått behandling för. En systematisk kronologisk genomgång är under utarbetande.

            M träffade en ny man. De blev kära och gifte sig. De fick i januari i år ett efterlängtat barn. D och D:s föräldrar hann leva tillsammans tills D blivit  nitton dagar gammal. Då kom socialjouren med polis för att hämta det nyfödda barnet. Pappan fick följa med om han ville, men mamman fick inte träffa deras barn på två veckor hade socialförvaltningen i mammans nygamla hemkommun bestämt. Mamman var farlig sas det. Personalen på det utredningshem dit den chockade fadern och den lilla babyn fördes fick till uppgift att skydda barnet från M.

            Till grund för detta omhändertagande låg att den nya socialförvaltningen samma dag per telefon fått veta att den forna socialtjänstens

            ”bedömning är att D behöver omhändertas omedelbart, då det finns fara för hans liv och hälsa. Enligt ett utlåtande     980602 från XX, chefsöverläkare och specialist på barn och ungdomspsykiatri, har modern Münchhausen syndrom och Münchhausen Syndrom by proxy.”

Mammans juridiska ombud skrev till socialförvaltningen om att någon utredning ej företagits innan D togs från sin mamma, att D hade behov av att träffa sin mamma oftare och att det var bäst för D att få bröstmjölk. I svaret undertecknat av tre socialsekreterare står:

            ”Familjegruppen i X har bedömt att M:s omsorgsförmåga inte behöver utredas ytterligare vilket framgår i uredningen jml 50§ SoL, daterat 010307. Vår bedömning är att  M redan tidigare visat stt hon gravt brustit i sin omsorgsförmåga om sina tre äldre barn och att ingenting påvisar att en förändrng i omsorgsförmågan skulle ha skett. /.../ D vårdas jml LVU och hans umgänge med modern bedöms utifrån hans behov. Vår      bedömning är att D inte har behov att träffa sin modern oftare i dagsläget.

            Då D vårdas jml LVU är det vår skyldighet att ge honom skydd och vi måste vara försäkrade om att han bara får i sig det han ska. Då det råder begränsat umgänge är amning i praktiken svårt att fullfölja och mjölken kan innehålla för D skadliga ämnen. Skulle mjölken transporteras till D kan vi inte då garantera att innehållet inte är ren mjölk.”

Det nyfödda barnet D får inte sin mammas mjölk för att socialsekreterarna tror att M kan förgifta mjölken. Pappans lämplighet att ta hand om D ifrågsätts, eftersom han, liksom M, anses sakna  insikt om M:s sjukdom och hennes farlighet för sina barn. D:s pappa måste, enligt socialtjänsten, personalen som skyddar D från M och enligt sitt sent tillsatta juridiska ombud (föräldrarna hade först samma ombud), ta ut skilsmässa från D:s mamma för att ha en liten chans att få ta hand om D, deras gemensamma barn.

Förslag:

1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och  eventuellt andra* undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller

legaliteten, innefattande

·      tillämpningen av LVU,

·      tillämpningen av SoL,

·      tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning,  intygsskrivande och separation barn - föräldrar,

·      behov av att revidera formuleringar i t.ex. LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”eller något annat finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas),

·      behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,

·      behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst   

legitimiteten, innefattande

·      ett etiskt och humanistiskt perspektiv,

·      barnets bästa på kort och på lång sikt,

·      kunskap, kompetens,

·      rättssäkerhet för barn och föräldrar

ekonomin, innefattande

·      ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),

·      ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)

*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.

2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.

3. Att  Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska  intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex