Samhällets kostnader för omhändertagande av barn & ungdom ökar kraftigt.

År 2003 översteg kostnaden 10 miljarder/år för skattebetalarna

Av Birger Hjelm   

Att samhället i fall av övergrepp och vanvård måste gripa in och omhänderta barn och ungdomar är det ingen seriös betraktare som ifrågasätter men det måste då vara allvarliga och sakligt konstaterade sådana fall, det sistnämnda inte minst viktigt. Men uppfylls dessa kriterier i den grad man kan begära för att placera Sverige i den absoluta statistiktoppen över flest antalet omhändertagna barn och ungdomar per capita?

Att det förekommer felaktiga och onödiga tvångsomhändertaganden är otvetydigt. Är detta då bara några mycket få undantag i ett i övrigt bra system? Nej, de är vanligare än så, och inga enskilda undantag och möjliggörs på grund av allvarliga systemfel och strukturella problem. Åtskilliga drabbade berättar hårresande historier om flagrant godtycklighet och myndighetsmissbruk från sociala myndigheter. Sakkunniga och jurister berättar om den låga kvaliteten i socialtjänstens utredningar, det tilltagande svamlet och kvacksalveriet i den så kallade ”beteendevetenskapen” som utredningarna stöder sig på och den endast marginella rättsäkerheten i barnavårdsärenden. När utredningar spårar ur och lämnar saklighetens område tas det ofelbart felaktiga beslut. Det tycks finnas då inga, eller få, mekanismer som förhindrar eller avslöjar detta. Kontrollorganen är dåligt utrustade att avslöja osakliga och ogrundade utredningar och kunna vända en urspårad socialutredning till rätta, minst av allt domstolarna. Detta åskådliggörs inte minst i vad som kommit fram i de senare årens omhändertagandeskandaler där olika rådmän i förvaltningsdomstolar uppvisar aningslöshet och accepterat undermåligt utredningsmaterial från socialförvaltningar i tron att innehållet varit sakligt korrekt. När man kritiskt granskar området slås man vidare av bristen på konsekvensbeskrivningar, konsekvensanalyser och utvärderingar på fallnivå, åtminstone vetenskapliga sådana. Även när ett omhändertagande är berättigat då finns det all anledning att fundera på och reflektera vad som egentligen händer i den så kallade ”samhällsvården”.

Konsekvensanalyser/beskrivningar är fundamentala begrepp i all utvecklande verksamhet, det vet alla som arbetat i till exempel utvecklande verksamhet i näringslivet. Om kostsamma åtgärder eller verksamheter inte har förväntad effekt eller resultat ja då slopar eller ändrar man verksamheten eller åtgärden. Men detta tycks inte gälla på detta område. Om man frågar socialchefer, experter, sakkunniga, med mera, att uttala sig huruvida dom vet om insatta åtgärder har någon effekt så blir svaret hängande i luften. Ingen vet, det har aldrig seriöst utvärderats. Man säger sig veta med någon slags tycka-känna-tro insikt och med föresatsen att låta sig ledas av de ”goda intentionerna” då blir det nog i slutänden gott ändå.       

Samhällets ingripanden i socialtjänstärenden riktade mot barn och ungdomar har alltid varit ekonomiskt kostsamma. Men sen ett antal år tillbaka har kostnaderna fullkomligt exploderat. Jag skrev för snart två år sedan en artikel om dessa ökande kostnader och tillförde en fråga om/när dessa samhällskostnader kommer att överstiga 10 miljarder kronor/år. Jag behövde inte vänta länga. Vid Socialstyrelsens och SCB:s (Statistiska Centralbyrån) påföljande sammanställning  året därpå (Jämförelsetal för Socialtjänsten år 2003) redovisas för räkenskapsåret 2003 att kostnaderna passerat 10 miljarder ”mer specifikt 10.6 miljarder kronor”. Samhällets kostnadsökning från året innan var den nätta lilla summan på i runda tal 800 miljoner kronor.  År 2003 överskred alltså samhällets kostnader för ”insatser till barn och ungdom” för första gången 10 miljarder kronor och dessa kostnader är huvudsakligen att hänföra till omhändertaganden och placeringar i olika former. Som en proportionell jämförelse kan man påpeka att detta är cirka en fjärdedel av hela försvarsbudgeten eller ca 70 % av Svenska biståndsorganet Sidas hela budget. I vilket annat land än Sverige råder dessa förhållanden mellan kostnader ”till stor del” bestående  av omhändertaganden jämfört med andra väsentliga samhällsområden?

I Socialstyrelsens redovisning delas kostnaderna upp i två huvudposter ”Institutionsvård/ familjehemsvård” och ”Öppna insatser”. ”Institutionsvård och familjehemsvård” är den största posten på totalt dryga 7.6 miljarder kronor och fördelar sig mellan Institutionsvård (kostnad cirka 4.6 miljarder) till exempel HVB-hem (Hem för Vård och Boende) och familjehemsvård (kostnad cirka 3 miljarder).

Den andra posten utgörs av ”Öppna insatser” med en total samhällskostnad på knappt 3 miljarder kr. Öppna insatser delas upp i dels ”Individuell behovsprövad öppenvård” (kostnad knappt 2 miljarder), det kan till exempel vara kontaktfamiljer, kontaktpersoner, stödfamiljer, strukturerade öppenvårdsprogram med till exempel olika former av samtalsterapier och annan liknande verksamhet. Dels ”Övriga öppna insatser” (kostnad dryga 900 miljoner kronor) som är en slasktratt för kommunernas verksamhet som inte är individuell och inte går att hänföra till någon annan verksamhet, till exempel olika former av allmän dagverksamhet.

Den stora övervägande delen av denna ofantliga summa är alltså kostnader i samband med omhändertaganden och består huvudsakligen av arvoden och ersättningar till privata aktörer, främst HVB-hem och fosterhem. Den genomsnittliga ersättnings- och arvodesnivån är för varje dygn per barn/ungdom till HVB-hem ca 3500 kr och till familjehem ca 800 kr. Redan vid åtagande av en permanentplacering börjar det handla om mycket pengar. Det är inte ovanligt att varje familjehem/HVB-hem har flera åtaganden och då blir det lätt stora summor det rör sig om. I TV4:s samhällsprogram Kalla fakta den 5 april 2005 visades ett sådant exempel där ett HVB-hem omsatte mycket stora summor, genererade stor vinst och där ägaren personligen hade en synnerligen hög privat intäkt.

Låt oss en gång för alla konstatera att omhändertaganden av barn är en miljardindustri, en till stora delar lukrativ verksamhet för de aktörer som verkar på marknaden. Aktörer som har ett egenintresse att framställa verksamheten som nödvändig, positiv, effektiv och framgångsrik. Det finns säkert enskilda aktörer som är seriösa och har ett genuint intresse att hjälpa och som inte drivs av girighet. I dessa fall och där för övrigt utredningarna är sakliga och metodiskt korrekta, där rättsäkerheten är godtagbar och mänskliga rättigheter respekteras fullt ut enligt gällande konventioner och man ger en adekvat vård/behandling, där skall naturligtvis ingen kritik riktas. Men att det som helhet är ”big business” och mycket lukrativt att få de rätta kontrakten och uppdragen och att detta förorsakat att diverse lycksökare med utpräglade kvacksalverier och behandlingsflum härjar på området medger också ”off record” höga tjänstemän på bland annat socialstyrelsen som är mycket väl medvetna om dessa inslag. Vid mer formella framställningar och beskrivningar lyser dock detta klarspråk med sin frånvaro av ansvariga myndigheter. 

Hur skall samhället utformas och vad skall staten och myndigheter syssla med och inte syssla med. Det är nödvändigt att det ständigt pågår en debatt utan skygglappar om detta. Om inte en sådan debatt ges fritt utrymme där alla får komma till tals stelnar gamla invanda föreställningar. Systemfel, missförhållanden och strukturella problem uppmärksammas inte eller tystas ner och konserveras in i systemet. Detta resulterar i ineffektivitet, doktrindyrkande och dogmatism i den övergripande verksamheten utan eller med endast marginell kontakt med verkligheten. Typiska symptom när dessa tillstånd råder är bland annat prestigelåsningar, inövade upprabblingar av floskler, slagord och vackra men intetsägande fraser som fungerar som försvarsmedel vid ifrågasättande och extern kritik.

Det får, eller borde inte få, finnas några heliga kor eller tabubelagda områden i samhällsdebatten i ett modernt demokratiskt samhälle. Men det har funnits, och det finns än idag sådana. Det som behandlas i denna artikel är just ett typexempel på ett område som fått en märklig undanskymd plats i den offentliga debatten. Social- och familjepolitik kan bitvis diskuteras rikligt men det får en allt som oftast materiell slagsida och handlar mer om bidrag, skattediskussioner och avgifter. Ytterst sällan diskuteras området ur en ideologisk eller människorättslig aspekt. I de fall ämnet kommer upp så är det med en märklig konsensus som går över i princip alla politiska grupperingar som instämmer i det alldeles självklara att staten skall ha rätt att gripa in och splittra familjer i den omfattning som sker. Hur ofta har det ifrågasatts av folkvalda representanter på högre politisk nivå av rimligheten i att vi har världens högsta andel omhändertaganden per capita. Detta trots att den ena omhändertagandeskandalen efter den andra rullas upp. Svenska staten har anmälts till Europadomstolen åtskilliga gånger för att felaktigt och lättvindigt omhänderta barn, och staten har också fällts i flera fall. Det är inte många timmar (om ens någon) som ämnet har diskuterats kritiskt i riksdagens plenum. Visst har ett och annat ärende uppmärksammats i media. Journalister har på fallnivå gjort ett gediget och grannlaga arbete i grävande journalistik och påtalat brister och övergrepp. Men, och detta är ett viktigt ”men”, i allt det övergripande har media bara behandlat enskilda fall och som sådana framstår dom också i nyhetsbevakningen. Nämligen -enskilda ärenden där något ”har gått snett” i ett i övrigt juste system. En djuplodande kritisk granskning av sociala myndigheters arbete och den övergripande politiken och bakomliggande ideologier och doktriner saknas nästan helt i tv, radio och dagspress. Flertalet drivna debattörer, även kända skribenter, har vittnat om hur svårt det är att få in systemkritiska artiklar inom ämnet på tidningarnas ledarsidor. Dagspressens redaktörer landet runt bojkottar av någon anledning sådana artiklar per automatik.

Hur starkt drivna doktrinerna och dogmerna är bakom socialtjänstens ingripanden mot barn och ungdomar exemplifieras och avslöjas lämpligen i en broschyr utgiven av Socialstyrelsen år 2002. Broschyren heter ”Fosterbarnets bästa i främsta rummet” och är sammanställd av sakkunnige tjänstemannen Margareta Karlberg. I broschyren beskrivs det mycket riktigt hur socialtjänstemän undvikit och haft en motvilja att se resurser och utreda möjligheter att omhändertagna barn placeras hos biologiska släktingar. Det har av någon outgrundlig anledning ansetts påverka samhällsingripandet negativt. Nu år 2002 har alltså socialstyrelsen kommit fram till att detta kanske var en tveksam inställning. Man har också år 2002 funnit att barn som skall bli föremål för ingripanden generellt sett kan anses få det bättre att leva hos nära och kära, jämfört med att leva hos helt främmande människor. En annan sakkunnig tjänsteman på socialstyrelsen Susanne Juhlin meddelar att man nu besitter ”ny kunskap” om syskon som omhändertas. Den nya ”revolutionerande” insikten är att syskon mår bättre av att växa upp tillsammans än att placeras i olika landsändar.

Man blir stum av häpnad av denna ”djupa visdom” presenterad år 2002 av sakkunniga och ansvariga tjänstemän på Socialstyrelsen. Tack Socialstyrelsen, förnuftet och klokhetens boning, för dessa insiktsfulla livsfilosofiska slutsatser! Vad skulle vi medborgare göra utan det vägledande och folkbildande informationsmaterialet?

Om vi lämnar ironin därhän så kan man bara konstatera att det är en häpnadsväckande broschyr som myndigheten tryckt upp för spridning, framför allt till socialförvaltningar runt om i landet. Broschyren och kommentarerna är en bekräftelse av myndigheters diskriminering och nedvärderande inställning av biologiska band och alla kärleksfulla far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, mor- och farbröder m.fl. som har varit mycket dugliga och i många fall förgäves försökt hävdat sin rätt att få ta hand om sina nära och kära. Genom tveksamma doktriner har de under årtionden diskvalificerats och diskriminerats som ansedda lämpliga vårdnadshavare för dessa sina kära barnbarn, syskonbarn och dylika relationer. Broschyren och attityden kanske kan bli föremål för granskning av DO (Diskrimineringsombudsmannen).

Socialstyrelsen har sen lång tid haft adekvat information som ifrågasätter den omhändertagandehysteri som faktiskt förekommer. Forskaren Bo Vinnerljung på Socialstyrelsen och hans forskningsrön kan tolkas som om att det inte finns något som talar för ingripanden i form av omhändertagande i den utsträckning och på det sätt som sker. Men varför använder och sprider inte Socialstyrelsen denna insikt och påverkar socialförvaltningar runt om i landet att implementera ”insikten” i den pågående verksamheten. Socialstyrelsen är märkligt passiv som jag uppfattat inte vill dra slutsatser eller kopplingar till hur man skall omsätta resultaten och rönen i den faktiska verksamheten. Varför? Ja det är en viktig fråga. Det hänger med stor sannolikhet ihop med att det skulle krocka med myndighetstraditioner, doktriner och det politiskt korrekta. Att reducera ner den allsmäktiga socialstatens makt och möjligheter till ingripanden från ett maximum till en lägre nivå, ja då utmanar man starka krafter i samhället. Men om det är så då får väl statsmaktens myndigheter och forskare vara starka, värna oberoendet och punktera felaktiga doktriner och föreställningar och kräva att kartan måste anpassas till terrängen, inte tvärtom.

Rådande tillstånd kan inte fortgå, det förorsakar inte bara personligt lidande för dem som drabbas av felaktiga utredningar och kavcksalverier och till och med rena övergrepp i den så kallade institutionsvården. Det är även ett enormt slöseri med skattemedel som kunde komma samhället betydligt bättre till godo.        

Källa:          Jämförelsetal för socialtjänsten 2003, publikation utgiven 2004 av Socialstyrelsen i samprojekt med SCB (Statistiska Centralbyrån)

SOCIALTJÄNST 2004:9 STATISTIK, Barn och unga –insatser år 2003, Vissa insatser enligt socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

Fosterbarnets bästa i främsta rummet, Ny kunskap om släktingplaceringar samt hälsa och skolgång hos barn placerade i familjehem. Broschyr utgiven 2002 av Socialstyrelsen.

Budgetunderskott i Svalövs kommun

Socialen lät underskottet skena iväg
Av Robert Owen

Så mycket kostar Götene-fallet skattebetalarna
Av Tomas Svedberg

Götenefallet - Sluta slösa Götene
En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden

Köpt vård bakom minus på socialförvaltningen
Ruby Harrold-Claesson

Socialnämnden i Kumla går back med drygt fyra miljoner
Av Ruby Harrold-Claesson

Budgetunderskott i Bergsjön orsakat av "köpt vård"
Av Ruby Harrold-Claesson

Familjehemmen behöver stöd?
Av Birgitta Hellwig

Tillbaka till Artiklar