Sven Hessle var leg. psykolog och docent när det här inlägget i den debatt i Svenska Dagbladet som startades av Birgitta Wolf den 1 juli 1984, refuserades av redaktionschefen Fredrik Braconnier. Sven Hessle är sedermera professor.
Inlägget är tidigare publicerad i Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn." i kapitlet "Debatten i Svenska Dagbladet Dragkampen om ett barn". Det återges här med författarens benägna tillstånd.
Sven Hessles inlägg av den 3.7.1984
Det största ingrepp som ett samhälle kan förfoga över mot enskilda medborgare är att frånta en vuxen sitt föräldraskap. Att beröva exempelvis en moder möjligheten att utöva föräldraansvar över sitt barn innebär inte bara att samhället skär av hennes rättigheter att via barnen slå över en brygga mellan historien och de framtida generationerna. Det innebär också att samhället ger barnet budskapet att förneka sin moder, för att istället ta till sig en annan främmande person som sin nya förälder. Att frånta en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer, vilket riskerar att drabba barnen värst. Det är därför sådana samhällsåtgärder är så sällsynta. Åtminstone i andra länder.
Ett antal fall i den svenska omhändertagande-debatten har väckt internationell uppmärksamhet. En del hävdar att dessa fall hör till undantagen i en i övrigt välfungerande välfärdsstat. Andra hävdar, indignerat att de uppmärksammade fallen är snedvridna, otillräckligt återgivna via lösnummersäljande journalister på föräldrarnas villkor.
Enligt min uppfattning är dessa fall toppen på ett isberg, under vars yta pågår en ideologisk förskjutning i riktning mot förakt för eller likgiltighet inför den ömtåligaste relation som ett samhälle ytterst vilar på, relationen förälder - barn.
Därför är det internationellt uppmärksammade och tragiska fallet Aminoff utgör ett viktigt principfall. I sin groteska och tydliga nakenhet representerar handläggningen inte bara hur förstelnat och okänsligt vårt samhällssystem kan vara, då det konfronteras med det mänskliga livets oändliga variationsrikedom och känslospel. Fallet Aminoff ger också uttryck för en cynisk hållning inför människor som vägrar anpassa sig till det ideologiska mönster som påtvingats dem från ideologiskt handgångna "experter" och tjänstemän.
Södra Roslags tingsrätt förordnade den 20/6 1984: "att vårdnaden om Alexander Aminoff, 690316-9412, skall överflyttas till juris kandidaten Lars-Åke Lundqvist, 430503-0175".
Den slutgiltiga bilan har så fallit mellan den 15-åriga pojken och hans mor. Ett fall som i många artiklar, bl a i denna tidning, följts under ett par år. Alexander har vistats i fosterhem i 4 ½ år, gömd för sin moder. Modern har gjort allt vad hon som journalist och mor förmått för att återse sitt enda barn. Bl a har hon skrivit artiklar i vårt land och utomlands.
I de delar av domen som nu offentliggjorts (stora delar är sekretessbelagda) kan man få en viss ytlig uppfattning om den miljö där Alexander hållits gömd så länge.
A ena sidan Rosas fosterhemmet: "Tingsrätten har ... fått ett påtagligt intryck av att de (fosterföräldrarna) är lämpliga att ta hand om barn i svåra situationer".
A andra sidan betraktar man såsom "allvarligt" att fosterföräldrarna tagit emot allt för många barn samtidigt, och att det är "ett bekymmer" att fosterföräldrarna haft en "schism" som lett till att fostermodern lämnat fosterhemmet och gift sig på annat håll. Att fostermodern nyligen dömts för grovt bedrägeri för att ha tagit emot för mycket i fosterhemsersättning anses inte graverande i detta sammanhang, eftersom detta brott inte gäller fosterlegan från Alexanders hemkommun!!!
Tingsrättens ordval i detta sammanhang avslöjar en brist på förståelse för Alexanders situation i fosterhemmet. Eller så går man medvetet in för att dölja förhållandena, så som skett under dessa fyra år då fosterhemmets skröplighet medvetet undanhållits bakom förgyllande, idylliserande fraser utåt från några av vårt lands mera erfarna experter på området. Och för att inte tala om den i detta ärende fullständigt handlingsförlamade och inkompetenta ledningen i Lidingö kommun.
Tingsrätten kunde mot denna bakgrund rimligtvis inte beordra Alexander att stanna i fosterhemmet med t ex fosterfadern som särskilt förordad förmyndare. Man valde att låta föräldraansvaret falla på en för Alexander vilt främmande man.
På vilka bevekelsegrunder fråntar man föräldraansvaret från modern? (fadern har avsagt sig detta).
Det finns tre grunder för beslutet, enligt min uppfattning.
1. Gammalt utredningsmaterial
Det som hände innan Alexander gömdes i fosterhemmet vilar som en förbannelsens skugga över nuläget. Trots att utredningsmaterialet är gammalt (5 år och äldre) och motsägelsefullt. Eva Aminoff vänder sig bl a mot en del sakuppgifter som förekommer i detta digra åldersstigna material.
2. Eva Aminoffs oförsonliga hällning gentemot företeelser i det svenska samhället
Hon har som journalist i flera sammanhang gått fram med stark kritik mot myndigheternas handläggning av sitt eget fall, men också riktat kritik mot det svenska samhället från invandrarposition. Hennes oförsonlighet mot vissa företeelser i vårt samhälle har således medverkat till att underkänna henne som förälder i Sverige.
3. Expertåsikter
Det allvarligaste enligt min uppfattning är att vissa psykiatriska experter fått dirigera domslutet denna gång. Dessa experter är inte bara medansvariga för att Alexander har kunnat gömmas i detta fosterhem under så lång tid utan insyn. De har också givit Lidingö kommun rådet att flytta bort föräldraansvaret från Eva Aminoff. Ett råd som förekommer redan i samband med att man gömde Alexander i fosterhemmet. Domstolen agerar därför på uppdrag av dem och Lidingö kommun. Man förvånas inte längre över att just dessa experters utsagor är sekretessbelagda. Det har dom varit i många år vilket framgår av Birgitta Wolfs artiklar i SvD.
Sedan årsskiftet har jag själv medverkat som expert i fallet Aminoff. Jag har uppenbarligen avvikande åsikter mot den maffia som sedan flera år slagit läger om sina missbedömningar. Jag har t ex upprörts över att Alexander Aminoff fått heta Alexander Jönsson i fosterhemmet. Och jag har upprörts över att det i nuläget ansetts vara möjligt att ifrågasätta Eva Aminoff såsom vårdnadshavare, utan att vare sig ha träffat henne eller att ha åtminstone gjort en kvalificerad bedömning av mor och son tillsammans. De skildes åt med våld då han var en pojke (10 år). Nu är han tonåring (15 år).
Detta domslut är ovanligt såtillvida att domstolen inte väger för och emot, vilket annars är gängse. I domen förekommer spekulationer öppet. Okritiskt samlas anklagelsepunkter på hög mot Eva Aminoff. Domslutet blir på det viset en expedition av på förhand given utgång.
Men kanske är dock det mest upprörande av allt att domslutet förkunnas i påtaglig medvetenhet om att Alexander vistas tillsammans med sin mor utomlands. Efter att ha blivit utsatt för förhör i domstolsförhandlingarna, rymde han från fosterhemmet drygt en månad före domslutet.
En återförening hade inte kunnat undvikas. Frågan är hur mycket skada som åsamkats Alexander under dessa år då han "för sitt eget bästa" gömts undan sina anhöriga?
För Alexanders skull, om inte annat, så hade domstolsförhandlingarna kunnat avbrytas, då mor och son var återförenade och i flykt.
I stället har domstolen nu faktiskt dömt Alexander att återvända "hem" från sitt hemland i Finland och från sin mor, för att för sitt eget bästa underkasta sig en främmande svensk mans föräldraansvar!
Detta är bara toppen på ett isberg.
Sven Hessle,
docent
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.
Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn.
Powered by AIS