Fallet Alexander. Föredrag av Martin Hongisto

FALLET ALEXANDER

Föredrag av Martin Hongisto, civilekonom

För över tjugo år sedan började ett händelseförlopp, som med tiden växte till en av de största rättskandalerna i Sveriges moderna historia. Vi brukar kalla det, ”Fallet Alexander”.

För att förstå det ganska osannolika förloppet, skall man först veta någonting om tidsandan. Samhällsklimatet, som vi kan kalla det, i den tidens Sverige var inte så liberalt som det är nu. Det var mången inom media som tog ordet ”totalitarism” i sin mun, detta är väl att ta i, men man kanske skulle kunna säga att Sverige var mycket nära en enparti stat där avvikande åsikter inte var välkomna.

Märk väl att det här är inget som jag vill påstå, utan det var så här snacket gick och vi talar nu om akademiskt välutbildade människor med fullständigt friska sinnen.

Hur det nu är med den saken, så tillhörde min lilla familj till dem som drabbades. Vi var tre stycken då: min hustru Eva Aminoff, en mycket berömd reseförfattarinna, lille Alexander född 1969 och jag, ganska ung och grön den tiden, inte ännu färdig med mina studier vid Stockholms Universitet. (Jag träffade Eva första gången i början av 1971; då månaderna gick insåg vi hur lika själade var vi med varandra och sedan, en doftande majdag, blev vi par. Och sedermera, vi tre blev en familj.)

Det sades att socialmyndigheterna hade en oerhört stor makt i den tidens Sverige AB. För vår del blev det barnavårdsmyndigheterna.

Uppriktigt sagt vet jag fortfarande inte – kanske är det ingen som vet – den riktiga anledningen till att vår Alexander blev omhändertagen – genom våld. Eller ”tvångsomhändertagandet” som det heter officiellt. Eva är helt övertygad om att det var fråga om HÄMND för att hon varit sverigekritisk i några av sina tidningsartiklar. Vad jag vet var att vi var en ganska ANNORLUNDA = säregen samling; bodde i ett stort och vackert hem med exotisk inredning, tog emot utländska gäster från alla håll och kanter i världen och pratade därför ofta engelska med folk. Så Alexander anammade sedan barnsben en internationell atmosfär som de andra måste ha ”känt” på något sätt i dagis och i skolan.

Den största anledningen till att jag är sparsam med kommentarerna här i dag är att motparten är inte på plats. Damerna Clara Karlsson samt Gunnel Lindhé, som så att säga skötte ruljangsen hos barnavårdsnämnden på Lidingö den tiden – menar vårt fall – har jag inte försökt kontakta på något sätt. - Det vore inte särskilt fair play att berätta vad jag tycker eller tänker eller tror om deras förehavanden.

Härmed nöjer jag med att bara försöka berätta vad som hände och hur det drabbade oss. I synnerhet Alexander.

Ja, förresten. Vi kallades den tiden familjen Addams. Bara att ni vet.

Den 2 september 1974 fattar det som kallas SSDN, Södra Sociala Distriktsnämnd ett beslut att omhänderta Alexander för utredning. Det kommer socialchefen, en nämndledamot, två kvinnliga utredare, en läkare och två poliser. Vi hade inte blivit informerade på något sätt utan de bara stod där bakom dörren en eftermiddag, i stil typ gamla DDR.

Eva och Alex låste sig in i ett rum. Då kallades låssmed som bröt dörren och pojken togs med, ja våld. Jag kunde naturligtvis inte agera någonting i den situationen utöver verbala protester.

Anledningen, ja. Jag minns bara fragment av protokollet. Det hade varit anonyma anmälningar från grannarna. Alexander brukade springa hos dem och ljuga att han inte fick någon mat hemma för då blev han i regel bjuden på godis, bulle eller t o m mat. En gång sprang han till Gåshaga station och tog Lidingötåget till stan. Han var väl fyra år gammal då, så tågpersonalen returnerade honom hem. Expressens alltid vakna redaktion fick nys om saken och det blev förstasida med bild. Så det VAR lite speciellt.

Detta år 1974 blev Alexander sex år gammal och började i förskolan. Där förekom mobbning, tyvärr, som vanligt är och Alexander är inte den som underkastar sig. Han ”gav tillbaka” och nu fick det heta i barnavårdsrapporten att han var ”stökig i skolan”.

Alexander placerades på hemlig ort som sedan visade sig vara Danderyds sjukhus barnpsyk. Det hade beslutats att han skulle separeras från oss för gott men det blev inte så. Jag hade bestämt mig att ta ut honom med mig om det överhuvudtaget gick. Det gick då vi skulle ta farväl av honom för sista gången hos barnpsyk. Ut genom fönstret till tvättstugan, och sedan följde nästan som en biljakt längs Stockholms gator och vi lyckades försvinna för förföljarna. Jag blev polisanmäld för olaga frihetsberövande, alltså upprepar … olaga FRIHETSBERÖVANDE men hade ingen lust att ställa upp i tingsrätten. Förresten hade vi alla tre redan försvunnit ur riket.

Vi var borta över tre år, bodde på båda spanska solkkusten och i Palm Beach County, Florida och vågade återvända hem till Sverige först i vitsippornas tid, 1977.

Vitsippornas tid, det är arbetsnamnet för en bok på ca 600 sidor som jag håller på att färdigställa dessa dagar och där jag framställer fallet Alexander i form av en dramatisk berättelse. Det finns annat i boken också = om kvinnans ställning bl. a och i slutet av boken om sjuk- och åldringsvård, sett inifrån. Det finns inga torra fakta i boken, utom det är ”nerpackat” i intrigen: berättelsen om en liten familj som lever sitt liv. Älskar, hatar, är svartsjuk, förlåter, krisar, myser. Alltså i stort sett det som vardagslivet i Sverige går ut på.

Tillbaka till huvudämnet. Vi var nu på Lidingö igen och försökte leva ett så normalt liv som det var möjligt. Efter allt som hade skett. Vi var ganska skakade av upplevelsen och krisade mycket. Alexander hade blivit något efter i skolan – han hade gått engelsk skola i både Spanien och Florida – och han klagade på mobbning. Jag hade mitt eget jobb att tänka på. Eva skrev en artikelserie till en finsk damtidning om det inträffade men den svenska ambassaden i Helsingfors krävde den stoppad. Alldeles rätt föll finnarna till föga och efter några publicerade delar avbröts artikelserien.

Vi var under lupp igen. I början av oktober 1979 smällde det. Eva hade tecknat kontrakt med sitt finska tidningsförlag att hon skulle åka till Bolivia för en reportageresa. Ungen skulle med, Eva hade avtalat med Filadelfiakyrkans svenska skola i Cochabamba om en skolplats och märk väl!

Tagit kontakt med myndigheterna hemma på ön och meddelat vad hon ämnade göra! Helt i laglig ordning och enligt paragraferna!

DAGEN FÖRE RESAN hämtades Alexander från skolan av två poliser. Alltså hämtades från klassen, i sina klasskamraters fulla åsyn, skrikande, gråtande, desperat emotkämpande med våld. VÅLD!

Boliviaresan gick om intet; kontraktet bröts; arbetsinkomsten uteblev; flygbiljetterna blev värdelösa. Staten gick miste om många skattekronor…

Jag har fått efteråt se bitar av den digra utredningen med påståenden som att ”modern var kontinuerligt spritpåverkad”. Eva har aldrig druckit s.k. sprit men någon hade rotat i vår soptunna och hittat en tom vinflaska! Vilken Sherlock Holmes-prestation!

Sedan hade någon sett Alexander krama om sin mor sägande på engelska ”You are my lady”.

Detta resulterade i luntan: ”Vi har observerat ett starkt sexuellt samspel mellan mor och son”.

JAG har faktiskt varit småpojk en gång och kan intyga att ett sådant beteende är HELT normalt.

Detta i särklass fräckaste anfallet mot min Eva var påståendet, att hon ”besöktes av ett stort antal män”. Promiskuöst beteende? Lyxbordell? Märk väl, att jag var hemma hela tiden, uppenbarligen hennes hallick.

Många män? Javisst. Det var våra utländska journalister!

Denna gång försvann Alexander från vårt liv för fyra år, åtta månader och sexton dagar. ”Socialen” såg till att vi under inga omständigheter skulle hitta honom.

Vårt liv liknade nu en mycket dålig agentroman. Eva tog kontakt med privatdetektiv som försökte få ta del i utredningen men allting var hemligstämplat. Det enda han fick ta i var reseräkningarna för de som besökte fosterhemmet där Alexander hölls som fången = avståndet var ca 118 km från Lidingö.

Jag hade en bekannt som var bra på data, hacker skulle han kallas nuförtiden och han jobbade hos Socialstyrelsen. Tillsammans gjorde vi en körning och kom faktiskt fram att Alexanders…!… Både namn och personnummer hade blivit förvanskade! Han hette nu ”Alexander Svensson” och adressen var fortvarande officellt Neptunivägen 10, Lidingö så den vägen kom vi ingenstans.

Nu följde det i vårt fall gamla vanliga, nämligen media. Eva hade goda kontakter hos utländska tidningshus och inviterade journalister från flera länder till vårt rymliga hem på Lidingö. Detta resulterade i ganska saftiga artiklar i världspressen. Det var de tyska Stern och der Spiegel som hade de fräckaste stories typ ”Barn-Gulag” med jämförelsen med Sovjetsystemet. Någon engelsk tidning skrev ”A state that snatches its children” Alltså staten som snattar på sina barn ordagrant översatt.

Den världsberömde psykiatern Ronald Lang fick höra om oss och tog kontakt med oss. Han kom till Sverige och bodde hos oss på Lidingö och bestämde sig att hålla ett symposium i Stockholm om familjepolitik och sådant. Då han hörde att jag jobbade med media frågade han om jag hade lust att ordna med de praktiska detaljerna. Jag hyrde eller fick egentligen låna det stora auditoriet hos Karolinska Sjukhuset där vi sedan hade symposium. Efteråt blev det workshop i ett utrymme på Lidingö.

Birgitta Wolf hörde om oss. Hon hade läst en artikel i Stern och tyckte det var ”hårresande” men ingrep inte då. Sommaren 1983 så var hon som vanligt på sin sommarstuga i Gotland och då ringde hennes telefon. Det var Eva som hade sett henne i TV i Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” och det var på det viset de här två damerna kom i kontakt med varandra.

Birgitta kom till Lidingö och bodde ett tag som gäst hos oss. Tillsammans gjorde kvinnorna upp ett plan hur vi skulle få kontakt med Alexander. Birgitta ringde upp vår socialnämnds dåtida chef Bengt Geijer och bad att, åtminstone hon, fick möta pojken. Det blev nobben.

Birgitta hade fått träffa varendaste fånge ute i världen hon hade velat, sextusen stycken konstaterade hon. Nu var det denna numero 6001 hon INTE fick möta så hon blev ganska ledsen på det hela.

- Nej, nu skall jag ta kontakt med Olof Palme, sa hon.

Birgitta känner ju till ”alla”, så också vår dåtida premiärminister Olof Palme. Hon skickade telegram till honom och bad om en audiens, vilken hon också fick.

Väl oppe i Rosenbad fick Birgitta erfara att premiärministern hade aldrig hört någonting om fallet Alexander, den här sensationen eller skandalen i utländsk media. Nu var det Palme som blev ledsen. Jag skall ordna min egen presskonferens, sa han och sedan gav han sina män order att se till att det blev gjort.

Det blev totalt fiasko. De försökte övertyga de utländska journalisterna om, att Sverige inte alls är den stat som kidnappar sina barn; men att en sådan här konferens uppenbarligen behövdes, innebar en total motsägelse i sig!

Så det blev bara värre i utländsk media ett tag framöver, och Sveriges rykte skamfilades, för en fosterbarn-affärens skull.

Fallet Alexander var inte mera i proportion med något.

Vad hände då med Alexander medan cirkusen pågick?

Pojken placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren, Stallarholmen, där fosterhemmet låg, inte långt från Strängnäs. Fosterpappan Svenne var en yrkesförbrytare med anor från Kumla bl. a, en skicklig kassaskåpssprängare fast han var inte alls lika rolig som Dynamit-Harry. Han var storväxt, vägde 120 kilo och detta var inte fläsk utan muskler. Våldsbenägen var han, slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller vilka tillhyggen som fanns till hands. Fosterflickan Suzanne (= fingerat namn) fick knytknäven till ansiktet så glasögonen sprack och hon fick sår i sitt flickansikte. Hennes korsett skar Svenne sönder med brödkniv.

Fostermodern var dömd för bedrägeri, minns inte hur mycket hon kom över, men sedan rymde hon från fosterhemmet med en annan kille, sin nye. På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode.

Vad de sysslade med på ön. Svenne hade köpt en gammal bogserbåt som han tillsammans med pojkarna som gratis arbetskraft byggde om till typ kryssningsfartyg. Meningen var att han skulle segla med några ”värstingpojkar” till Västindien, det kanske låter som ett bekant mönster.

Lite nationalekonomi. Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år. Det var summan de fick för vår Alexander, samtidigt som det var vårt uppdrag, alltså Evas och mitt och resten av Sveriges skattebetalare, att knega ihop dessa pengar. Det är roligt att betala skatt.

Varför flydde inte Alexander? Det finns två svar. Ett. Det fanns en eka på ön men årorna hade Svenne låst in. Två. Det fanns en Svenne på ön som hade gett sitt löfte på, att göra slarvsylta av Alex, om han så mycket som drömde om att rymma.

Till slut gjorde han det ändå. Den Orwellska våren 1984 var det rättegång i Strängnäs där det var meningen, att Eva skulle fråntas vårdnaden av Alexander också juridiskt sett och inte bara i praktiken. Vi körde dit den dagen.

Vid lunchtiden satt vi i Volvon och åt av våra medhavda mackor. Alexander stod inne i tingshuset och fick syn på oss genom det stora fönstret. Då hände det.

Man kunde säga att vid det ögonblicket, föll han tillbaka till det som hade varit, barndomen och allt, roliga gemensamma utflykter med picknick i bilen och allt. Retrospektion som doktor Phil brukar säga.

Jag skall då rymma fast han skulle slita mig i stycken för det tänkte Alexander.

Nästa kväll, sent, satt han igång. Tog ekan och paddlade med armarna till en annan ö där han visste fanns åror. Rodde sedan till Strängnäs där han hittade en telefonautomat, för att telefonera hem till oss. Han hade tjugofem öre på fickan, det räckte den tiden åtminstone i landsortstäderna. Så, i väg åkte vi för att hämta vår pojke och på den vägen är vi, så att säga.

Eva och Alex tog sig, förklädda, med Silja Line över till Helsingfors där de stannade hos en Mrs. Kirsti McAllister, som hade sin lägenhet vid Skeppargatan. Jag ordnade det praktiska med huset på Lidingö, skaffade hyresgäster och allt, sedan stack jag efter mina kära.

Tog anställning som media ansvarig hos Rosenlew-koncernen, en gång det största industriföretaget i Finland, kontrollerad av en finlandssvensk aristokratfamilj med samma namn. Vi bosatte oss i västkuststaden Björneborg där genom firmans försorg en livlig (finlands) svensk koloni höll till. Alexander började i Björneborgs Svenska Samskola och klarade sig hyggligt. På sin fängelseö hade han i stort sett inte fått gå någon skola!

Eva stämde svenska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna och vann i Strasbourg där riket dömdes på de flesta paragraferna i förklaringen av dessa rättigheter, inkl. tortyr. Genom förlikning fick hon en summa 200.000 kronor som ersättning, vilket kan anses vara mycket litet i jämförelse med skadan som barna-”vården” hade åstadkommit oss.

I början av 1987 återvände vi hem till Lidingö. Alexander närmade sig myndig ålder så vi bedömde att faran var över. I 1984, flera månader efter flykten från Djävulsön, var ”Socialens” ståndpunkt ännu den att Alexander juridiskt sett var kvar på deras revir. Till slut insåg de fait accompli.

Många år har gått. Den lilla familjen Addams finns inte mer. Alexander är idag 34 år gammal och bor i Oslo med sin norska Mona. Utåt sett är allting OK men vad finns kvar i Alexanders själ av det hemska som hänt honom, det vet bara Gud och Djävulen och de berättar inte.

Eva och jag håller ihop fortfarande i vått och torrt såsom vi gjort sedan den ljuvliga våren 1971 då vi blev par. Förr oss är det som hände inget förflutet, något som man drar streck över. Nej. Det är kvar och en del av vardagslivet i form av det som vi skriver. Kampen får aldrig ta slut.

Detta är den ursprungliga, 45-minuters-versionen av föredraget. Det visade sig dock, att på grund av det ymniga materialflödet på symposium, fick jag bara 20 minuter till förfogande. Som resultat snabbimproviserade jag fram en förkortad version där några intressanta bitar föll bort, som jag alltså ändå få glädjen av att föra fram här.

Lidingö den 17 augusti 2003.

Martin Hongisto

Civilekonom

Självutnämd författare

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.
Av Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman

Sven Hessles av Svenska Dagbladet refuserade inlägg i debatten om tvångsomhändertagandet av Alexander Aminoff.
Av Sven Hessle

Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige.
Av Mikko Niskasaari

Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn.
Av Marianne Haslev Skånland

Redogörelse för min barndom. Alexander Aminoff berättar..
Av Alexander Aminoff

Barnfängelser? I Sverige?.
Av Siv Westerberg

Fosterbarn som god butikk .
Av Siv Westerberg

NKMR:s symposium den 14 juni 2003.