Kontaktinformation

Skriven av

Hannes Hansson

Kategori:

Vetlandafallet Blomqvist

Publicerad

12 november 2005

Träffar:

379

Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen

Ledare i Nörrköpings Tidningar

Det är ytterligt sällsynt och händer endast i mycket grava fall att en barnavårdsnämnd besluter att vid omhändertagandet av en familjs eller annan vårdnadshavares barn hemlighålla barnets adress. I princip har alla svenska föräldrar rätt att veta var deras barn befinner sig. Undantag kan dock göras om man anser att kontakten med föräldrarna kan verka störande på barnet. Barnet kan å sin sida begära att få träffa sina föräldrar om dessa inte tillåts att ta kontakt, och denna begäran brukar som regel tillstyrkas. I det aktuella Vetlandafallet har man dock varken tagit hänsyn till barnens eller föräldrarnas krav på att få reda på respektive familjemedlemmars vistelseorter.

För att ett ingripande av barnavårdsnämnden ska kunna ske med följd att barnen tvångsomhändertas, fordras att nämnden ska ha gjort en allsidig utredning om förhållandena i hemmet. I denna utredning måste rapport från minst ett hembesök samt läkarutlåtande över barnens tillstånd ingå. Dessutom måste alltid en jurist vara inkopplad på fallet.

För övrigt ska skola, skolsköterska, lärare, polis, barnavårdscentral, barndaghem och liknande instanser kontaktas för upplysningar. Först i sista hand vänder sig barnavårdsnämnden till grannar o dyl. för att utreda förhållandet i hemmet.

Barnavårdsnämndens beslut att omhänderta ett barn mot föräldrarnas vilja kan överklagas hos länsstyrelsen och slutligen hos regeringsrätten. I princip kan man överklaga hur många gånger som helst och hur ofta som helst så snart man anser att förhållandena i hemmet så förändrats att barnavårdsnämndens beslut bör upphävas.

I princip sker alltid omhändertagandet på obestämd tid. Det upphör dock vid 18 års ålder om barnet omhändertagits före 15 år.

Har ett barn förflyttats från sitt ursprungliga hem till ett annat, brukar det få permis­sion för att göra hembesök och reser då på barnavårdsnämndens bekostnad. Har förflyttningen skett med för­äldrarnas medgivande kan dessutom föräldrarna besöka sitt barn när de så önskar. Barnavårdsnämnden kan då bara rekommendera dem att inte göra det, om man anser att det kan ha ett oroande och skadligt inflytande på barnet, men i realiteten står vägen till umgänge öppen.

Att barn och föräldrar hålls skilda åt i 11 år så som fal­let varit för familjen Blomqvist i Norrköping anses vara mycket sällsynt.

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar

Fallet Blomqvist: En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Av Jan Gillberg

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn
av Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman

Sven Hessles av Svenska Dagbladet refuserade inlägg i debatten om tvångsomhändertagandet av Alexander Aminoff
av Sven Hessle

Kampen om Barnen Götenefallet

En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 - 14 och 22 november 2002

Fyra systrar möttes igen vid mors grav

Växte upp i skilda fosterhem - mamman var alkoholist
Av Kerstin Nilsson

Kraftig ökning i Östergötland - Allt fler barn omhändertas ­
Av Ewa Nyrinder

Skriv en kommentar (0 Kommentar)

Kontaktinformation

Skriven av

Kerstin Vinterhed

Kategori:

Vetlandafallet Blomqvist

Publicerad

12 november 2005

Träffar:

369

Ingeborg Blomqvist är död

Vetlandamodern kämpade som en lejoninna för att få tillbaka sina ungar

Av Kerstin Vinterhed, journalist

Tidningsbild tagen 1968, då Ingeborg Blomqvist, t v, fick glädjebudet att hon skulle få återförenas med alla sina barn. I mitten journalisten Lillemor Holmberg som under elva års tid drev en kampanj för rättvisa i det så kallade Vetlandafallet.

Barnen heter Ros-Mari och Samuel.

Ett femtiotal släktingar till den så kallade Vetlandamodern Ingeborg Blomqvist följde sin av samhället hårt prövade stammoder till graven, berättar Lillemor Holmberg i ett brev.

På basis av gamla gulnade tidnings­klipp ger hon följande skildring av fallet.

"Vetlandamodem Ingeborg Blom­qvist stred som en lejoninna för sina många barn, tvångshämtade med polisvåld. Ingeborg hade påbrå från den gamla stridbara prästsläk­ten Meurling i Småland. Hon fick med riden tolv barn med handels­resanden Josef Gunnar Blomqvist, som led av tbc och tog till spriten för att orka. Den felfria modern tub­bades att skilja sig för att få behålla sina barn. Men hon höll fast vid sin Josef.

Sommaren 1957 utspelades ska­kande scener med polisuppbåd på Stora torget i lilla Vetlanda. De minsta barnen deporterades till hemliga fosterhem, dit inte ens ett julkort tilläts gå fram. Två pojkar sat­tes på ungdomsvårdsskolor, rymde hem och polishämtades om och om igen. De rymde också mitt i natten till min mor och mig i Stockholm. Vi gömde dem tidvis. Min mor upp­fordrade mig att som ung journalist gräva i detta fall, som den här tiden blev Sveriges kanske mest uppmärk­sammade så kallade administrativa frihetsberövande. Det blev elva års kamp. Kommunalpampars prestige stod på spel, sekretess och ano­nymitetsskydd mörklade affären. Rättskämpar som Vilhelm Moberg, Armas Sastamoinen, Sara Lidman och Ragnar Oldberg understödde mina inlagor tills seger äntligen uppnåddes i regeringsrätten 1968," avslutar Lillemor Holmberg.

Tyvärr krävs fortsatt kamp mot nya över­grepp, tillägger hon bland annat med tanke på flyktingbarnen, men en ljusning är ändå att man numera kan driva barnavårdsfall inför Euro­padomstolen.

En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Av Jan Gillberg

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.
Ledare i Norrköpings Tidningar

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar

Ett hems undergång i folkhemmet
Av Lillemor Holmberg

Ett hems undergång i folkhemmet
Kommentar av Halvar GF Sundberg

Legaliserade barnarov
Av Lillemor Holmberg

Personliga erfarenheter av rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna
Av Mats Nilsson

Skriv en kommentar (0 Kommentar)

Kontaktinformation

Skriven av

Hannes Hansson

Kategori:

Vetlandafallet Blomqvist

Publicerad

12 november 2005

Träffar:

372

Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat

Reportage i Norrköpings Tidningar

I 11 år har hon väntat. Väntat på sina barn. På att få veta var de finns. Om de blivit lintottar eller mörklockiga, lillgamla el­ler barnsligt ohämmade. På att få lära känna dem. 1957 förlorade 12-barns-modern fru Ingeborg Blomqvist, Norrköping, som då bodde i Vetlanda, rätten att ha hand om sina då åtta barn. De togs om hand av barnavårdsmyndigheterna och placerades ut på för modern okänd ort. I 11 år har hon kämpat för att få reda på var barnen finns. Fallet har blivit ett av landets mest uppmärksammade på grund av de segslitna förhandlingar och de otaliga rymningar hem som barnen gjort. Nu har beslutet äntligen upphävts så att fru Blomqvist far träffa fem av barnen som varit placerade på hemligstämplade adresser.

Det Blomqvistska barnavårdsmålet eller den s.k. Vetlanda-affären väckte stor uppmärksamhet för drygt 10 år sedan, mycket beroende på de täta rymningar hem som de äldsta barnen gjorde. Hela sommaren 1967 rymde de på nätterna hem från barnhem med sina småsyskon och måste like många gånger föras med polishjälp tillbaka till barnhemmen.

De äldsta pojkarna Rolf och Lennart placerades så småningom på olika anstalter för att de "kidnappat" sina småsyskon. Också makarna Blomqvist dömdes för  att ha kidnappat sina barn.

En aktion, som letts av redaktör Lillemor Holmberg med stöd av författare och publicister som Sara Lidman, Karin Juel, Armas Sestamoinen, Ragnar Oldberg, Åke Wassing och Jan Gillberg, startades. Upprepade hänvändelser har gjorts till JO, före detta statsrådet Ulla Lindström uppvaktats, ända upp i Regeringsrätten vandrade fallet, men Vetlanda barnavårdsnämnds ingripande stod fast.

Strax före midsommar i år upphävdes förbudet tack, vare den aktion som letts av redaktör Holmberg. Hon vände sig senast före jul till JO i en inlaga där fallets utveckling under 10 år rekapitulerades. Hon krävde besked om i vilka fall och under hur lång tid ett så allvarligt ingripande som förhindrande av medborgares umgänge och korrespondens med barn och släktingar kan försvaras.

Fadern avled

Hon underströk att fru Blomqvist och den övriga familjen borde ha fått återse de undangömda barnen åtminstone 1961 då fadern, Gunnar Blomqvist, som barnavårdsnämndens huvudanmärkning varit riktad mot avled.

Inga vägande anmärkningar har framställts mot modern och hon har också fått ha vårdnaden om sitt yngsta barn som föddes efter ingripandet.

Får återse fem

Hon har stått i kontakt med sin äldsta dotter, 25-åriga fru Monica Segersten, som själv har tre barn och som på senare år energiskt krävt att få träffa sina syskon, och fru Blomqvist har också haft kontakt med sina två äldsta söner samt en mindre son som vistas hos släktingar. Trots detta har de andra barnen undanhållits ända till nu. Och nu far hon bara återse fem, Lars-Gunnar, Inga-Lill, Samuel, Birgitta, och Gun-Inger Blomqvist som är åldern 19-14 år.

De två återstående barnen som är i pubertetsåldern och som var mycket små då de togs från sitt "riktiga" hem ska först, på begäran av barnavårdsmyndigheten, genomgå barnpsykiatrisk undersökning innan det avgörs om man ska lämna ut deras adress eller ej.

Fick sitta emellan

– Enligt vad som nu, efter många år framkommit har bara en del av barnen kommit i god miljö, medan ett par haft stora svårigheter, omtalar redaktör Holmberg. Så har t ex ett av barnen varit i ett fosterhem där det blev skilsmässa och barnet fick sitta emellan.

Lillemor Holmberg, 37 år, journa­list på Tidningarnas Telegrambyrå, och medarbetare i tidskriften Origo, har offrat större delen av sin fritid under de elva år som hon verkat för  att få fallet omprövat.

Stort misstag

– Jag reagerade som alla andra när jag första gången såg notisen om omhändertagandet i en tidning. Jag tänkte: Det kan inte vara möjligt att något sådant far hända. Jag började sätt mig in i fallet och blev alltmer övertygad om att det skett ett stort misstag, berättar Lillemor Holmberg för NT-ÖD. Den första artikeln publicerades i Lantbruksförbundets nu nedlagda tidskrift, Perspektiv.

– Målet för vår kamp har varit att få fallet prövat inför en domstol, säger red Holmberg. Hela nämndförfarandet är enligt min mening olämpligt. Så har allvarliga ingrepp i en människas rättigheter kan inte få beslutas av en nämnd som nu sker.

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.
Ledare i Norrköpings Tidningar

Fallet Blomqvist: En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Av Jan Gillberg

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn
av Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman

Sven Hessles av Svenska Dagbladet refuserade inlägg i debatten om tvångsomhändertagandet av Alexander Aminoff
av Sven Hessle

Kampen om Barnen Götenefallet
En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 - 14 och 22 november 2002

Fyra systrar möttes igen vid mors gravVäxte upp i skilda fosterhem - mamman var alkoholist
Av Kerstin Nilsson

Kraftig ökning i Östergötland - Allt fler barn omhändertas ­
Av Ewa Nyrinder

Skriv en kommentar (0 Kommentar)

Kontaktinformation

Skriven av

Jan Gillberg

Kategori:

Vetlandafallet Blomqvist

Publicerad

02 april 1967

Träffar:

377

En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?

Av Jan Gillberg, ägare, utgivare och chefredaktör för tidskriften ORIGO

Det har nu gått 10 år sedan barnavårdsnämnden i Vetlanda slog till mot familjen Gunnar och Ingeborg Blomqvist och deras åtta älskade barn. Med hjälp av ett uppbåd poliser lyckades man en tidig morgon bryta sig in hos den barrikaderade familjen Blomqvist. Barnen bars bort på starka polisarmar till väntande bilar, som förde dem bort från föräldrahemmet till kringliggande barnhem. Den 37-åriga modern kollapsade och fick föras bort i ambulans. Historien förtäljer inte vad som rörde sig i det inre hos den man och far till åtta barn, när han överlämnad åt sin ensamhet blickade ut over förödelsen efter Vetlanda myndigheters framfart. Kanske slogs han av att det kunde vara så tyst i ett hem för en familj med åtta barn. Det är i varje fall inte troligt, att han redan denna tidiga morgon för 10 år sedan insåg, att familjen inte längre hade några barn, att barnen hade övertagits av samhället. Och inte heller att Kungl. Socialstyrelsen fyra år senare skulle förvägra honom att före sin nalkande död få återse sina barn, ge en förklaring till varför de så plötsligt hade förlorat sin far och mor, försöka få dem att förstå och förlåta. Nej, hur hade han kunnat inse, att delta var det oåterkalleliga slutet för en familjegemenskap, som svårigheter och omgivningens tryck gjort starkare an det mesta.

Denna konflikt mellan samhälle och människor hade naturligtvis en formell grund: faderns begivenhet på sprit - alltså en för svenska förhållanden ganska trivial grund. Mot modern hade inga egentliga anmärkningar riktats. Myndigheterna hade heller inte kunnat påvisa någon vanart bland barnen. Det fanns rentav det som pekade åt andra hållet. Modern var frisk, stark och glad till sinnet. Hon höll god ordning i hemmet och båda föräldrarna hade gott handlag med sina många barn. Men ett ofrånkomligt faktum var, att fadern hade svårt med spriten och det androgs också, att den kanske alltför snälla familjen Blomqvist hyste män­niskor i svår belägenhet. Delta ansåg barnavårdsnämnden grund nog för att fastställa indikationen "risk för vanart" och på den grunden gjorde man sitt drastiska ingripande.

Bakgrunden till ingripandet är emellertid inte fullständig om man inte tillägger, att nämnden hade stöd i uppfattningar, som baserade sig på skvaller bland grannar och s k respektabla Vetlandabor. En del av dessa ägnade sig åt att räkna fram hur mycket familjen Blomqvist kvitterade ut i form av barnbidrag och pension åt gamla farmor. Och man försökte också hålla ordning på vad pengarna användes till. Någon observant Vetlandabo kunde triumferande meddela nämnden, att familjen Blomqvist hade inhandlat sig en radioapparat kort efter alt en laddning barnbidrag hade kvitterats ut. Och omtänksamma lärarinnor hade kunnat berätta, alt barnens blixtlås inte alltid fungerat. Förtalet utvecklade sig på sina håll till rent byahat.

Allt nedbrytande tissel och tassel ledde till en allt starkare sammanhållning inom den blomqvistska familjen. Och man knogade på allt efter vad man förmådde. Fru Blomqvist bar ut tidningar, skurade och fejade, höll ordning och reda trots de många barnen och trots de små inkomsterna. Man levde enkelt men det rådde ingen nod. Fadern var försäljare, älskade sin familj men - som sagt - var begiven på sprit. Nu är han död och de blommor, med vilka författaren Lo Johansson en gång prydde hans grav har för länge sedan vissnat.

Det drastiska och med brutalitet genomförda ingripandet ledde inte till omedelbar kapitulation. Härför var sammanhållningen mellan föräldrar och barn, barn och föräldrar alltför stark. De av samhället utplacerade barnen tog varje tillfälle att fly hem till far och mor. Det gällde alla barnen - från det yngsta, som 1957 var 4 år till del äldsta som var 15 år. Efter varje rymning ingrep samhället med fast beslutsamhet. Med polisens hjälp hämtades barnen åter från föräldrahemmet till de av samhället anvisade institutionerna. När rymningarna inte upphörde, "bestraffades" barnen. De tre äldsta sattes in på ungdomsvårdsskolor och de fem yngre placerades ut i hemligstämplade fosterhem. Föräldrarna, som tagit varje tillfälle att besöka sina barn ute på de olika hemmen, skulle inte få ha någon kontakt med dem och inte barnen med sina föräldrar. Så hade beskäftiga ombud för samhällsmakten beslutat. - Det har nu gått 10 år. Fadern genom sin svaghet för sprit var anledningen till ingripandet är död. Modern lever. Hon har omvårdnaden av ett senare fött barn och har fått återse sina tre äldsta barn, varav det äldsta en dotter - är gift och har en ordnad tillvaro med tre egna barn. Men de fem yngre har hon inte fått återse. Och hon har inte fått veta något, hur det har gått för dem. Julkort hon har skickats genom barnavårdsnämnden har returnerats med påskriften "Adressaten okänt”. Sekretessen vilar ännu tungt over Vetlandafallet.

På ett tidigt stadium reagerade enskilda medborgare mot myndigheternas ingripande. Samhällets uppgift är att hjälpa, inte att stjälpa. Del var den inställning, självklara inställning, som bar upp en serie aktioner. Man åberopade elementär humanism och hänvisade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12 och enligt vilken "ingen må utsättas för godtyckliga gripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller för angrepp på heder och anseende".

En av de som följt familjen Blomqvists öden under de gånga 10 åren är redaktör Lillemor Holmberg. Hon har haft starkt stöd av människor med hjärta, samvete och förnuft. Myndigheter har uppvaktats. Det har skrivits till JO. Man har uppvaktat statsrådet Ulla Lindström. Att ta del av den tröghet och i vissa fall groteska okänslighet, med vilken olika myndighetspersoner reagerat är skrämmande och kontrasterar på ett kusligt sätt mot de ordprunkande deklarationer, med vilka man plägar framträda i officiella sammanhang och då gärna sådana med internationell och till intet förpliktande anknytning. Statsrådet Ulla Lindström förklarade vid ett inspelat samtal, att "den här familjen är ju tattare och håller ihop som en klan!" Till saken hör och inte hör, att _s fadern var uppfödd bland zigenare och alt familjen även gav hustak åt zigenare. Och JO-ämbetet tog år på sig för att besvara olika framställningar. De svar som omsider kom förde inte saken ett tuppfjät vidare. I en "påminnelseskrivelse", som skrevs ett år efter en tidigare skrivelse, framhåller Armas Sastamoinen och Lillemor Holmberg, att makarna Blomqvist efter alla år av uppslitande konfrontationer med myndigheterna reducerat sina önskemål till ett enda: "att myndigheterna av mänsklighet matte låta dem få träffa sina barn och medgiva brevväxling". Denna framställning till gjordes den 3 mars 1961 och har ännu i dag inte lett till positivt resultat.

Origo återkommer

En genomgång av Vetlandafallet i dess olika konkreta detaljer reser en rad frågor av principiell innebörd. Det finns anledning för Origo att återkomma till dessa. Här skall vi bara helt kort ange några.

Barnavårdslagen ger vidsträckt utrymme för ingrepp av bestraffande karaktär. Det utmätta "straffet" kan som i Vetlandafallet jämställas med straff för mycket svåra brott. Någon prövning som inför domstol, där svaranden har möjlighet att fora sin talan, äger inte rum. Ingreppet-straffet beslutas på administrativ väg. Beslutet kan överklagas - så har skett i Vetlandafallet - men även då är det frågan om en administrativ prövning och då snarast av innebörd att man rekvirerar nämndens handlingar, vilka man sedan "går igenom". Någon kompetensprövning av de beslutande nämndledamöterna sker inte. Ändå är del en grannlaga uppgift att exempelvis avgöra, hur stor risken för vanart var så länge barnen Blomqvist var hos sina föräldrar, till vilka de i livets olika skiften tydde sig, jämfört med risken för vanart i den miljö - ungdomsvårdskolor, ungdomsfängelser till vilken samhället förpassat flera av dem - hur många vet bara den, som har tillgång till de sekretessbelagda handlingarna.

När det gäller skilsmässobarn prövas eras relation till föräldrarna mycket ingående av personer med god juridisk bakgrund. Om den ena föräldern missbrukat sprit eller begått långt allvarligare handlingar, tilldöms han ändå möjlighet att få träffa sina barn. I ett fall, som faller under barnavårdsnämnds "domsrätt" kan en familj ådömas att inte få möjlighet att ens korrespondera med varandra. Det är vad som skedde i Vetlandafallet. Och det straffet har utmätts på obestämd tid. Det har nu gått 10 år.

Ett samtal

De glömda och en smula undanskuffade frågorna har ofta tilldragit sig redaktör Lillemor Holmbergs uppmärksamhet. Så var det också när hon först grep sig an vad som sedan blev det riksbekanta s k Vetlandafallet. Lillemor Holmberg känner i dag en smula besvikelse och bitterhet over att det stannade vid feta rubriker och mer eller mindre engagerande spaltfyllnad. Jakten på nya sensationer, nya "fall" tvingar engagemanget att leva samma liv som dagsländan. Det ena fallet hinner inte alltid - långt ifrån alltid - klaras upp förrän det är dags att slå fram nästa. Och myndighetspersoner, som kommer i skottgluggen, kan i en tid av ett allt stridare informationsflöde trösta sig med att det kommer ju en tidning också i morgon. Origo har mött Lillemor Holmberg och hennes 10 år långa kamp för den samhällsdrabbade familjen Blom­qvist.

ORIGO: Du har under årens lopp ägnat stort intresse åt barnavårdsfrågor. Hur väcktes delta intresse?

LILLEMOR HOLMBERG: Av en slump. Som gymnasist svarade jag på en annons om feriearbete och blev hembiträde och barnfröken åt dr Gustav Jonsson. Numera must känd som "doktorn på Ska". Han var redan då "Skå-doktor" och i Barnbyn fick jag lära mig mycket om olyckliga och olyckligt lottade barn.

ORIGO:  Exempelvis.

HOLMBERG: Att man inte far isolera barn och att man inte får bryta kontakten mellan föräldrar och barn annat an i mycket exceptionella fall. Inte minst på de allra senaste åren har också "Skå-doktorn" betonat vikten av att familjen behandlas som en enhet, att man inte bryter ut enskilda individer och betraktar deras anhöriga som "omgivning".

ORIGO:  Det var alltså på Ska det började?

HOLMBERG: Där grundlades mitt in­tresse för  barnavårdsfrågor. Som ung journalist på Stockholms-Tidningen  fick jag sedan ta hand om de s k socialfall, som vände sig till redaktionen.

ORIGO: Och hur kom Du in på Vet­landafallet?

HOLMBERG: Också av en slump. Jag läste en notis, som berättade om hur "polishämtade barn rymmer hem". Jag undersökte saken och en dramatisk historia rullades upp. Min första reaktion var: "Detta är väl ändå inte möjligt?" Jag ville slå det hela ifrån mig. Hur det än var blev hel en artikel i tidskriften Perspektiv. Därmed var uppmärksamheten fäst på denna fruktansvärt olustiga historia. Fallet hade väl för min del sedan fått bero, om inte familjen Blomqvist kontaktade mig och bad mig att också fortsättningsvis föra deras talan. Det blev fler skriverier. Och jag fick själv många brev om andra barnavårdsfall. Efterhand har jag fått en bred och i stora stycken skrämmande inblick i barnavårdsnämndernas metoder. På vinden har jag en korgkoffert full med brev och inlagor från olyckliga människor.

ORIGO:  Du  blev ett slags oavlönad advokat.

HOLMBERG: Det kan man saga.

ORIGO:  Finns det påbrå?

HOLMBERG: Ja, faktiskt. Min farfar slet som advokat för mindre bemedlade. Det var på 1800-talet men när det gäller de små i samhället och deras rätt har vi inte kommit så långt man vanligen föreställer sig. Det skulle behövas enorma advokatsresurser för att kunna hävda deras rätt. Men få advokater kan eller vill ta sig an socialfall genom att sådana fall i de flesta fall inte behandlas inför riktiga domstolar utan på administrativ väg.

ORIGO:   I stället  far en och annan journalist rycka in.

HOLMBERG: Ja, men på den vägen kommer man inte långt.

ORIGO: Och samhällets ersättning för sådana insatser är obefintlig.

HOLMBERG: Myndigheterna reagerar ofta efter modellen: "Det här sköter vi." Ju känsligare en sak är, desto sämre insyn. Att komma på tanken, att journalisterna gör en nyttig och för samhället hälsofrämjande insats är för flertalet myndighetspersoner fullständigt främmande - i synnerhet på de lägre nivåerna.

ORIGO: Att agera oavlönad sakförare ar kanske inte enbart att skriva artiklar och utforma skrivelser?

HOLMBERG: Nej, man drar på sig de mest  skiftande plikter.

ORIGO: Något exempel?

HOLMBERG: En natt fick jag ta emot äldste pojken Blomqvist, när han rymt från Hammargårdens yrkesskola. Han hade sprungit i tofflor mitt i smällkalla vintern hela vägen från Svartsjölandet till Stockholms centrum, kastade grus på mitt fönster och stupade sedan på golvet. Hans ben svullnade upp som klubbor, han sov i tre dygn och fick sedan halsböld, som gjort honom klen för livet.

ORIGO: Din aktion för familjen Blom­qvist har fått stöd från många hall, inte sant?

HOLMBERG: Ja. En grupp författare och publicister med hjärta och förnuft blev mitt ovärderliga stöd. Det gäller särskilt i början. Åren har ju gått och man kan inte begära, att de skulle kunna hålla sitt intresse och engagemang vid liv sedan möjligheterna att komma till rätta med saken kommit att framstå som i det närmaste hopplösa. Sara Lidman, Åke Wassing, Ragnar Oldberg, Armas Sastamoinen och advokat Lars Wassberg i Norrköping, dit familjen Blomqvist sedermera flyttade, skrev under den första inlagan till JO. Sastamoinen tog med fru Blomqvist och mig till ett möte i Rättsvärnet i Stockholm, Ivar Lo sände blommor till fadern Blomqvists jordfästning, Sara Lidman och en släkting till henne har skickat ett och annat till fru Blomqvist. Även utländska författare som Tarjei Vesaas i Norge och Halldor Laxness på Island fick intresse för saken. Laxness blev rörd till tårar over familjen Blomqvists ode och uppmuntrade mig att skriva en pjäs.

ORIGO: Har Du gjort det?

HOLMBERG: Ja. Jag har bl. a skrivit en som ligger hos Bo Widerberg.

ORIGO: Det kanske rentav blir en film?

HOLMBERG: Man kan ju alltid hoppas.

ORIGO: Hur vore det att döpa den till "Nu var det 1957"?

HOLMBERG: Kanske det.

ORIGO: Vi talar vitt och brett om hur starkt vårt sociala medvetande är. Efter vad Du sett, hur upplever Du vårt mångbesjungna sociala engagemang?

HOLMBERG: Kanske är min uppfattning färgad av en bitterhet, som gör det svårt för mig att bli förstådd.

ORIGO: Och därför avstår Du från att låta oss veta, hur Du ser på den saken?

HOLMBERG: Ja och nej. Låt mig dock saga så mycket, att enligt min uppfattning tenderar vårt sociala patos att på ett fariseiskt sätt riktas mot orättvisor och förtryck i andra länder, medan man blundar för våra egna såväl sociala som etiska problem. När vi inte kan hålla rent för egen dörr, trots våra allmänt sett goda betingelser, utan låta medborgare  "försvinna" som  i  exempelvis Franco-Spanien, kan jag inte längre delta i det allmänna protest- och demonstrationsraseriet. Jag har också gått ur Svenska Dolcikommittén, da jag anser, att Sverige är u-land lika väl som Sicilien - fastän i andra avseenden. Sverige skulle mycket väl behöva få hit missionärer från andra länder, som kunde lära oss att exempelvis första familjebandens betydelse för ett kulturfolk.

ORIGO: Med detta som bakgrund vill vi ställa Dig några frågor i direkt anslutning till Vetlandafallet. Har myndig­heterna handlat lagstridigt?

HOLMBERG: Nej. Enligt barnavårdslagen har myndigheterna rätt att bestämma omfattningen av kontakten mellan föräldrar och omhändertagna barn ända dithän, att "umgängesrätten betages". Här krävs enligt min mening en lagändring. I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna är klart utsagt, att familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd samt att ingen må utsättas  för godtyckliga ingripanden ifråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens. Det är godtycke, när fem barn - de tre äldsta och de två yngsta - tillåts full kontakt med sin riktiga mor, medan syskonskarans fem återstående barn inte ens far korrespondera med sin mor. Då är det inte den naturliga familjen utan fosterfamiljens integritet man vill skydda.

ORIGO: Har barnavårdsmyndigheterna inte vidarebefordrat minsta livstecken från dessa fem omhändertagna barn?

HOLMBERG: Nej.

ORIGO: Tror Du, att det skulle våra lyckligt att den riktiga modern och barnen fick kontakt med varandra efter alla dessa år?

HOLMBERG: Lyckligt eller inte. Det vore rättvist efter livets egna lagar. Rättvist att modern fick berätta för barnen om sin smärtsamma längtan efter dem. Det har barnen rätt och skyldighet att veta och begrunda. Och modern har rätt att få veta, hur barnen haft och känt det. Jag förstår inte, varför myndigheterna fruktar så mycket av en kontakt - det är inte frågan om någonting annat - mellan modern och barnen. Det är något mystiskt med detta. Har man något man vill dölja? Har sam­hällets "insatser" för att förhindra den påtalade "risken för vanart" i något eller några fall resulterat i fiasko? Det är många frågor, som hopar sig.

ORIGO: Du har i anledning av Vet­landafallet gjort många uppvaktningar. Bl. a har Du fått företräde hos förutvarande familjeministern Ulla Lindström. Vad sade hon? HOLMBERG: Hon chockerade genom att bl. a saga: "Den har familjen är ju tattare och håller ihop som en klan!"

ORIGO: Är det verkligen möjligt?

HOLMBERG: Det borde inte vara möjligt - inte minst med tanke på Ulla Lindströms  "engagemang"  när det gäller att i internationella sammanhang ta avstånd från olika slags diskrimineringar. Men så föll hennes ord.

ORIGO: Och det kan Du stå för?

HOLMBERG:  Absolut. F.ö. bandades samtalet och torde finnas arkiverat någonstans i kanslihuset.

ORIGO: Vi har fått en ny familjeminister och från och med årsskiftet har vi en ny chef för socialstyrelsen. Ger Dig detta anledning att åter gripa Dig an frågan?

HOLMBERG: Ja, dvs om det är fru Blomqvists önskan och det vet jag att det är.

ORIGO: Vi önskar Dig lycka till och anser Dig väl kvalificerad för Vilhelm Moberg-stipendiet.

Kampen om Barnen Götenefallet
En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 - 14 och 22 november 2002

Fyra systrar möttes igen vid mors grav
Växte upp i skilda fosterhem - mamman var alkoholist
Av Kerstin Nilsson

Kraftig ökning i Östergötland - Allt fler barn omhändertas ­
Av Ewa Nyrinder

Mer personal ger fler LVU
Av Ewa Nyrinder

Dramtiskt ökade vårdkostnader
Av Andreas Mårtensson

Hämndbegäret sitter djupt
45-årig mordbrännare hotar dem som omhändertog honom för 30 år sedan
Av Ulf Matson

Skriv en kommentar (0 Kommentar)