Webbmasters kommentar:
Vetlandafallet utspelade sig redan 1957, d.v.s. för snart 50 år sedan. Den här artikeln är ett historiskt dokument som visar att de sociala myndigheternas hantering av barn i Sverige var lika brutal då som den är nu.
Massmedial uppmärksamhet till trots utspelas lika hårresande fall i dagens Sverige. Ingenting har förändrats. Detta bekräftar att det är fråga om ett grundläggande systemfel.
Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 12 november 2005.
Den återges här med författarens benägna tillstånd.
Ingeborg Blomqvist är död
Vetlandamodern kämpade som en lejoninna för att få tillbaka sina ungar
Av Kerstin Vinterhed, journalist
Tidningsbild tagen 1968, då Ingeborg Blomqvist, t v, fick glädjebudet att hon skulle få återförenas med alla sina barn. I mitten journalisten Lillemor Holmberg som under elva års tid drev en kampanj för rättvisa i det så kallade Vetlandafallet.
Barnen heter Ros-Mari och Samuel.
Ett femtiotal släktingar till den så kallade Vetlandamodern Ingeborg Blomqvist följde sin av samhället hårt prövade stammoder till graven, berättar Lillemor Holmberg i ett brev.
På basis av gamla gulnade tidningsklipp ger hon följande skildring av fallet.
"Vetlandamodem Ingeborg Blomqvist stred som en lejoninna för sina många barn, tvångshämtade med polisvåld. Ingeborg hade påbrå från den gamla stridbara prästsläkten Meurling i Småland. Hon fick med riden tolv barn med handelsresanden Josef Gunnar Blomqvist, som led av tbc och tog till spriten för att orka. Den felfria modern tubbades att skilja sig för att få behålla sina barn. Men hon höll fast vid sin Josef.
Sommaren 1957 utspelades skakande scener med polisuppbåd på Stora torget i lilla Vetlanda. De minsta barnen deporterades till hemliga fosterhem, dit inte ens ett julkort tilläts gå fram. Två pojkar sattes på ungdomsvårdsskolor, rymde hem och polishämtades om och om igen. De rymde också mitt i natten till min mor och mig i Stockholm. Vi gömde dem tidvis. Min mor uppfordrade mig att som ung journalist gräva i detta fall, som den här tiden blev Sveriges kanske mest uppmärksammade så kallade administrativa frihetsberövande. Det blev elva års kamp. Kommunalpampars prestige stod på spel, sekretess och anonymitetsskydd mörklade affären. Rättskämpar som Vilhelm Moberg, Armas Sastamoinen, Sara Lidman och Ragnar Oldberg understödde mina inlagor tills seger äntligen uppnåddes i regeringsrätten 1968," avslutar Lillemor Holmberg.
Tyvärr krävs fortsatt kamp mot nya övergrepp, tillägger hon bland annat med tanke på flyktingbarnen, men en ljusning är ändå att man numera kan driva barnavårdsfall inför Europadomstolen.
En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Av Jan Gillberg
Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.
Ledare i Norrköpings Tidningar
Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem
Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar
Ett hems undergång i folkhemmet
Av Lillemor Holmberg
Ett hems undergång i folkhemmet
Kommentar av Halvar GF Sundberg
Legaliserade barnarov
Av Lillemor Holmberg
Personliga erfarenheter av rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna
Av Mats Nilsson
Powered by AIS