LVU
BARNMISSHANDEL I LAGENS NAMN?
Ulla Wall-Johansen
|
Ulla Wall-Johansen är fil mag i psykosocialt behandlingsarbete. Läs gärna hennes redogörelse "Bara ett glas mjölk!" under rubriken 'Pågående rättsfall'. |
FN satsar stort på återförening av splittrade familjer.
I Sverige splittrar vi familjer - i lagens namn.
Att barn med olämpliga föräldrar bereds en tryggare vård är naturligtvis bra. Man bör däremot inte skada barnen ytterligare genom att taga ifrån dem familj, släkt och kompisar och placera dem hos främmande människor långt borta från hemmet. Att klippa av barnets nätverk berövar barnet dess identitet. Detta menar jag vara en social lobotomi.
Ämnet är stort, varför jag har valt att dela med mig av mina erfarenheter av en sorts barnmisshandel som kallas "Münchhaussen by proxy". Fritt översatt skulle man kunna säga "Lögner genom ombud".
Det finns även en variant där mödrar använder sina barn som proxy (ombud) för att komma åt fadern. Ofta rör det sig då om påstådd incest. Denna variant kallas "Münchhaussen by proxy contemporary type" (lögner genom ombud av nutida typ). Nedan behandlar jag endast mina erfarenheter av Münchhaussen by proxy.
I Läkartidningen volym 89 nr 45, 1992 berättar överläkaren Magnus Carlsson, med rikliga litteraturhänvisningar, att mellan 1977 och 1992 d.v.s. under 15 år har drygt 200 fall beskrivits. Observera att det rör sig om konstaterade fall i den del av världen som förser oss med fallbeskrivningar. Det betyder att 13 barn för mycket drabbas av dessa vidrigheter varje år.
Om vi gör det försiktiga antagandet, att den del av världen, som bidrager med medicinska fallbeskrivningar, har en befolkning på 1 miljard människor, kan vi uppskatta hur många fall av Münchhaussen by proxy vi kan förvänta oss per år i Sverige.
Vi kan således förvänta oss ett fall vart tionde år. Om vi antager ett mörkertal på 50% blir det ett fall vart femte år, och om mörkertalet är 90%, får vi räkna med ett fall per år. Naturligtvis måste även sådana fall åtgärdas.
Om föräldrar mister barn på grund av brister i rättssäkerheten, handlar det om kidnappning. Kidnappning är mycket traumatisk händelse för såväl det kidnappade barnet, föräldrarna och barnets syskon. Därför har vi hög straffsats för kidnappning. I vissa länder utdöms till och med dödsstraff. LVU måste därför handläggas med största psykosociala och juridiska kompetens. Om kidnappningen sker i lagens namn är vi på väg tillbaka till grottorna.
I min egenskap av skolkurator blev jag samma vecka involverad i två misstänkta fall av Münchhaussen by proxy. Det ena fallet lyckades jag få stopp på. Det hade ännu inte nått prestigestadiet. Det andra fallet pågår tre år senare med svåra lidande för fem barn och två föräldrar.
Nedan följer mina synpunkter på hur olika funktioner i samhället borde fungera för att inte hanteringen av Münchhaussen by proxy skall komma att jämställas med 16-och 1700 talets häxprocesser.
Vi har i Sverige en tendens att gå från den ena ytterligheten till den andra. Den sociala barnavårdens brister uppmärksammades 1990 då ett antal barn misshandlades till döds. Nu har vi kommit in i en fas där det förefaller legitimt att misshandla fem barn därför att man fått för sig att ett barn farit illa.
Läkarna
I USA innebär ett erkännande av felbehandling en insats av flera miljoner för läkaren. Därför är det frestande att påstå att modern är behäftad med syndromet Münchhaussen by proxy. I Sverige arbetar man utan insats. Här riskerar man äran och i sällsynta fall legitimationen.
Därför bör det vara förbjudet för de behandlande läkarna eller läkare som står i yrkesmässig eller personlig relation till den eller de behandlande läkarna, att ställa diagnosen Münchhaussen by proxy .
Ett undantag är när modern överraskas in flagranti. Då rör det sig om ett brott som skall polisanmälas och handläggas av åklagare och polis samt dömas straffrättsligt.
Att den Sociala myndigheten i ett sådant fall skiljer modern från barnet under den rättsliga processen har förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Däremot är det inte i Socialtjänstlagens (SoL) anda att skada barnet ytterligare genom att separera det från övrig familj, släkt och kompisar.
Skador som uppkommer på sjukhus anser jag att sjukhushuvudmannen bär ansvaret för. Dessa skador har ingenting att göra med SoL 71§ som avser barn som far illa i hemmet. Just detta är mycket viktigt. Jag skall förklara varför.
Torsdagen 1998-04-02 berättade Ekoredaktionen att man på barnkirurgen i Lund kommit fram till att det var bra att föräldrarna var med barnen på sjukhuset. Barnen mådde bra av det och det sänkte till och med vårdkostnaderna. Det här gör man på många sjukhus och det tycker även jag är bra. Men vad händer om man felbehandlar barnet och läkarna perverterar och ställer diagnosen Münchhaussen by proxy ?
Skall föräldrar ta risken att mista sitt sjuka barn och kanske även övriga barn genom att vara med sitt sjuka barn på sjukhuset innan den här frågan fått en seriös juridisk lösning?
Man kan tycka att det bara är att påkalla en opartisk utredning men så enkelt är det inte. Mer om detta nedan.
Polis och åklagare
Polisen kan ställa upp för Socialen och hämta barn nattetid. Men enligt min erfarenhet kan Polisen inte skydda barnen mot Socialen. (JO 5026-1995). I det fallet bönföll modern om att man skulle ta henne istället och skona barnen, men det gavs ingen pardon.
Socialen och modern lämnade in polisanmälan mot varandra. Tre år senare är utredningen mot modern nedlagd. Moderns anmälan har ännu inte blivit föremål för utredning. Hon har även anmält annat, som hon anser vara övergrepp, men inte heller här har åklagaren fungerat. Det hör till saken att såväl den polis som den åklagare, som utredde anklagelserna mot modern, var medlemmar i den grupp som handlägger barnmisshandel på orten och beslutar om ingripanden. JO lät sig inte störas av detta.
Det vore ett rimligt krav att båda parter disponerade samma rättigheter vad avser polis och åklagare, samt att JO respekterar ett rop på hjälp från en förtvivlad familj, som anser att polis och åklagare inte fungerar.
Socialnämnden
Det är allmänt omvittnat att socialarbetare brister i kompetens (se exempel i Socialstyrelsens slutrapport "Barn i fokus" SOS 1996:19). Det beror inte på att socialarbetare är en sämre sort utan snarare på att de saknar utbildning för att utöva den makt, som deras yrke ger dem. Att arbeta psykosocialt och kritiskt granska vad man kommit fram till, är något som ställer höga krav på den egna självkännedomen och kompetensen.
Lika väl som vi får in en och annan pedofil inom barnomsorgen, riskerar vi att få in människor som bär ett syndrom, som jag vill kalla "Anxiety by proxy", som översatt blir: "Projektion av egen ångest på ett ombud". Ombudet/the proxy/ modern blir ett offer för projektionen.
Då kommer vi in på min specialitet: Mobbning. Besök gärna min hemsida för jämförelse: http://w1.442.telia.com/~u44202485/index.php?option=com_content&id=1033&catid=174&view=article
Hela organisationer förefaller också kunna drabbas av detta syndrom.
Enligt min åsikt är den som lider av "Anxiety by proxy". närmast att jämföra med mobbaren. Beteendet är likartat. Huvuddelen av mobbarna går att bota om man behandlar bakomliggande traumata istället för att ge sig på symptomet. Människor och organisationer som lider av "Anxiety by proxy" bör inte syssla med att "rädda" barn innan de låtit behandla sina egna bakomliggande traumata.
Personligen har jag varit ett mobboffer. Genom analys har jag skaffat mig själv-kännedom.
Kriterier på Anxiety by proxy är när socialarbetaren/organisationen vägrar att utreda den anmäldes synpunkter. I svårare fall utövar Utredaren/organisationen aggressivitet mot den som ställer upp för det utvalda offret (= the proxy). D.v.s. den klient utredaren/organisationen valt att projicera sin omedvetna ångest på.
Utredaren/organisationen vägrar att lämna ut handlingar till sitt offer och man sätter i system att avvisa offrets ombud. Man driver offret till sammanbrott genom att besluta att barnet det gäller aldrig skall få komma hem. Sedan kan man besöka offret på sjukhuset och hota med att omhändertaga "resterande barn" om offret flyttar hem efter sjukhusvistelsen. Detta förlänger sjukhusvistelsen. Efter att ha orsakat detta har man mage att vilseleda Kammarrätten att tro att modern under denna tid på grund av ointresse inte besökt sitt barn.
När offret upphäver sekretessen för att få fram Socialens hantering i ljuset, gör man allt för att behålla sekretessen. Det händer även att man inbillar rätten att offret inte inser barnens behov. Samtidigt vägrar man att tala om för offret vad det är för behov som hon inte förstår.
Bland annat vinklar man sin §50-utredning. En av offrets släktingar säger exempelvis: "Om hon hade misskött barnen, hade jag anmält henne." I utredningen blir det: " Släktingen har funderat på att anmäla henne."
Ett annat exempel är att man förbjuder modern att ha kroppskontakt med barnet. Sedan säger man i kammarrätten att fosterhemsföräldrarna tycker att det är konstigt att modern inte tar i barnet. Det tar man som intäkt för att modern skulle vara perverterad.
Ett motiv för att utöva Anxiety by proxy kan, precis som hos mobbaren, vara den tillfälliga lättnad man känner när man projicerar sin egen omedvetna ångest på sitt offer. Ett annat motiv kan vara att man visar att man är en baddare på att "rädda barn". Då får man en plats i solen och kan tjäna pengar och vinna ära som expert. Organisationen blir känd för att vara en spjutspets in i framtiden.
Länsstyrelserna
Enheten för Social omvårdnad inom varje Länsstyrelse har en dubbel roll. Den skall verka som rådgivare till socialnämnden. De skall också utöva tillsyn över kommunens socialtjänst. Rent hypotetiskt kan det därför hända att Sociala Enheten ger socialnämnden ett felaktigt råd och därefter utövar tillsyn på att rådet följs.
När Socialnämnden gör en utredning av en familj, tror familjen att den kan gå till Länsstyrelsen och få hjälp med att få med sina egna synpunkter och eventuella bevis i utredningen. Länsstyrelsen har ju uppdraget att garantera att Socialnämnden respekterar konstitutionen. Den som tror så - tror fel. I varje fall i vårt län. Kollegor från andra landsändar, som jag talat med, har gjort samma iakttagelser Länsstyrelserna saknar nämligen resurser för att garantera rättssäkerhet i detta stycke.
Länsrätterna uppdrager ibland åt Enheten för Social omvårdnad att göra en utredning när en familj överklagar ett beslut. Min bestämda erfarenhet är att Enheten för Social omvårdnad inte beaktar annat än vad kommunen framför. Det förefaller bero på att man okritiskt går på handlingarna som ju producerats av Socialnämnden. Det är ju som regel Socialförvaltningen som disponerar ordbehandlarna medan klientens förtvivlan och tårar inte ingår i handlingarna. I det Münchhaussen by proxy -fall jag talar om visste Enheten för Social omvårdnad att berätta att spädbarn löper störst fara att skadas. Det är fel! Enligt läkartidningen som jag refererat ovan, är det barn i 3-4 årsåldern som löper största risken att skadas genom Münchhaussen by proxy .
När jag bad att få familjens akt från Enheten för Social omvårdnad, bestod den endast av denna skrivelse till länsrätten. Enheten för Social omvårdnad uttalade sig således utan dokumenterad input i en sådan ödesdiger fråga. På dessa grunder slet man en 10 timmar gammal pojke från sin mors bröst under pågående amning. Den pojken är nu snart 3 år. Nu tillåter inte kammarrätten att han får tillbaka sin familj bl.a. därför att han nu kommit att tillhöra den åldersgrupp som är mest utsatt.
Jag tycker att det är på tiden att de Enheter för Social omvårdnad, som agerar enligt ovan, snarast korrigeras. Tills så sker bör de inte göra utredningar åt länsrätterna. Det förefaller nämligen som om länsrätterna tror att det som kommer från Enheterna för Social omvårdnad är en opartisk utredning. Den blir emellertid partisk genom att det är Socialnämnden som producerar de enda handlingar som beaktas.
Politikerna
Allt för många kommuner har överlåtit den kommunala självbestämmanderätten åt Kommunförbundet. Allt för många kommuner har sedan lång tid samregeringar. De som sitter i sådana samregeringar får med tiden mer gemensamt med varandra än med sina respektive väljare. Det betyder att opposition saknas och att den, som anser sig felbehandlad, inte har någon politiker att gå till. I detta Münchhaussen by proxy-fall har samtliga partiföreträdare i socialnämnden fått en skriftlig redogörelse. Jag har även inför nämnden i plenum försökt att föra familjens talan. Ingen, och när jag skriver ingen menar jag ingen, politiker har brytt sig. Man har inte ens ställt frågor eller kommit med motargument.
Facket
SSR får betalt av medlemmarna för att företräda deras intressen gentemot arbetsgivaren.
Om arbetsgivaren, kommunen, råkar i konflikt med en klient, har SSR inte med det att göra. Arbetsgivaren har nämligen ett principalansvar för sin personal. Det betyder att det är arbetsgivarens uteslutande ansvar om personalen gör fel i tjänsten.
Om konflikten mellan kommunen och klienten leder till att kommunen förlorar, uppstår en ny situation. Kommunen kan nu besluta om att utbilda den inblandade personalen, göra omplaceringar eller rent utav avskeda och/eller begära skadestånd. Nu, men först nu, skall SSR komma in i bilden och tillvarataga sin medlems intresse. Att det måste vara så här, går att begripa.
I det uppmärksammade Fallet med tvillingarna på Gotland tog SSR arbetsgivarens parti genom att ta parti för socialsekreterarna i den konflikt som rådde mellan Socialnämnden och klienten. Det var fel. Vad hade hänt om även klienten varit medlem i SSR? Min personliga erfarenhet av SSR, i det här avseendet, förskräcker, men skall inte diskuteras här.
Kontentan är att SSR kan ha en medlem som gör fel och en annan som påtalar detta och då skall SSR inte lägga sig i. SSR skall endast bevaka medlemmarnas intressen gentemot arbetsgivaren.
Socialstyrelsen
I det fall, där jag tagit mitt exempel, fick Socialstyrelsen en ledande fråga från länsrätten. Rätten ville veta om man hade att göra med Münchhaussen by proxy . Rätten bad inte om den somatiska utredningen av misstänkt felbehandling, som modern ville få till stånd. De läkare, som eventuellt var ansvariga till en felbehandling hade ju utrett sig själva och funnit att de inte hade gjort något fel.
Socialstyrelsen uppdrog nu åt en professor i sitt vetenskapliga råd att utreda huruvida modern drabbats av Münchhaussen by proxy. Detta låter ju imponerande tryggt. Det gör det ända tills man läser utredningen. Professorn i fråga har nämligen lyckats bryta mot samtliga regler, som Socialstyrelsen ställt upp för avfattandet av intyg av det här slaget. Se SoSF (M) 1981:25. En regel går ut på att man skall ha undersökt den man uttalar sig om.
Ett medicinalråd gjorde professorns uttalande till Socialstyrelsens. Även han utan att ha sett modern. Fackfolk som läser utlåtandet tror inte sina ögon.
Modern, hade på det här stadiet fortfarande kvar sin barnatro om att sanningen alltid segrar. Modern skrev, i full förtröstan, till medicinalrådet för att få tillstånd en felbehandlingsutredning. Genom att ta ut akten från Socialstyrelsen har jag kartlagt vad som sedan hände. Vad jag såg, var en sjuk historia på fel ställe. Du som läser det här, och vill skaffa Dig en djupare kunskap om Socialstyrelsens arbetssätt, kan göra det genom att rekvirera JO-anmälan Dnr 4817-97. Så vitt jag förstår, är en JO-anmälan en offentlig handling.
Förvaltningsrätten
Resning
Ytligt sett skulle man kunna tro att den förvaltningsrättsliga rättssäkerheten är perfekt.
Sedan LVU ändrades 1982 till dags dato har Regeringsrätten inte funnit anledning att ge resning i ett enda LVU-mål. (Källa: Regeringsrätten)
Under mina 35 år inom psykosocial verksamhet har jag många gånger själv varit rädd för att göra fel och jag har även upplevt att kolleger med självkritik haft samma känsla av osäkerhet. Därför tror jag inte att avsaknaden av resningsbeslut i Regeringsrätten betyder att allt går rätt till. I LVU-mål står ofta ord mot ord, någon bevisbörda förefaller inte att existera. Det räcker med att uttala en overifierad misstanke och om den misstänkte då inte kan bevisa sin oskuld vinner Socialnämnden. Jag har upplevt att den misstänkte inte tillåtits att få bevisa sin oskuld genom att man vägrat den misstänkte den somatiska utredning rörande felbehandling som skulle kunna bevisa hennes oskuld. Omvänd bevisföring är ovärdigt en rättsstat.
Förmodligen skulle vi finna de flesta justitiemorden inom just LVU-målen om någon brydde sig. Det hemska är att ett felaktigt dömt mål får förödande konsekvenser oavsett vem av de involverade som felbedömts. Det borde därför ligga i Förvaltningsrättens domares och övriga juristers intresse att resningsinstitutet utnyttjas flitigt. Det vore ju en tröst för dem att den, eventuellt, felbedömde har möjlighet att få upprättelse genom resning.
Ett annat problem, som följer av att resningsinstitutet inte används är frågan om skadestånd för "fel och försummelse i myndighetsutövning". Föräldrar och barn, som felaktigt splittrats, kan visserligen återförenas genom omprövning, men de kan inte erhålla skadestånd såvida inte den första, felaktiga domen reses och den klagande får rätt. Utan resning får inte heller föräldrarna moralisk upprättelse.
Prövningstillstånd
Sedan 1990 har Regeringsrätten beviljat prövningstillstånd för LVU-mål i 16 (= 2%) av 814 ansökningar. RÅ redovisar sådant årligen. Du kan också söka på www.sposit.se och titta på Regeringsrättsdomar. Där finner Du att det faktiskt förekommer att föräldrar fått rätt mot Socialnämnden.
Processynpunkter.
Förvaltningsrätten har sin egen rättegångsbalk (RB). Den heter Förvaltningsprocesslagen (FPL). I valda stycken hänvisar FPL till RB.
En ur rättssäkerhetssynpunkt viktig paragraf i FPL är:
2 §
Har i lag eller i författning som beslutats av regeringen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Lag (1980:275).
1995-01-01 trädde en lag om skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna i kraft i Sverige med lagen:
1994:1219 om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Den lagen torde vara just en sådan lag som FPL 2 § avser. För den händelse att FPL kunde tolkas så att inga mänskliga rättigheter gäller, är det nu fastslaget att vi skall respektera mänskliga rättigheter och vad minimikraven är.
I denna lag märks Artikel 6. Pos. 1 första stycket som säger:
Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.
Kursiveringen är min.
I det fall, där jag hämtat de flesta exemplen, tvångsomhändertogs 4 barn nattetid. enligt LVU § 6. Länsrätten prövade enligt LVU § 7 och avslog ansökan från Socialnämnden för 3 barn samtidigt som omhändertagandet av ett barn beviljades. När sedan § 50 -utredningen presenterades enligt LVU § 8, beslutade länsrätten om tvångsvård för det barnet. Den omständigheten att samma domare presiderade vid såväl § 7 som § 8 -förhandlingarna och fattade ett interimistiskt beslut vid § 7- förhandlingen är i sig inte ett partiskt agerande. När domaren vid §.8 -förhandlingen uppdrog åt Socialstyrelsen att utreda Münchhaussen by proxy men inte eventuell felbehandling menar jag att domaren blev partisk. Det anser jag varje domare vara som inte ger parterna samma rättigheter att föra sin talan. Modern har, tre år senare, ännu inte fått tillgång till alla handlingar från Socialnämnd och Sjukvårdsdistrikt. Sådant är inte opartiskt.
I Artikel 6. Pos. 3d sägs:
[skall äga följande minimirättigheter]:
att förhöra eller låta förhöra vittnen, som åberopas emot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom;
En utredning är ett skriftligt vittnesmål. Den som påstår att någon är behäftad med Münchhaussen by proxy , är således ansvarig för detta påstående och det förefaller som om konventionen om de mänskliga rättigheterna innebär att även den som utpekas eller dennes ombud har rätt att ställa frågor till intygsgivaren. Konventionen om de mänskliga rättigheterna förefaller dessutom tillåta att den utpekade själv får begära utredning (=vittnesmål) om vad den utpekade anser vara orsaken till barnets skada. Det kan till exempel vara felbehandling.
Åter till FPL:
FPL 8 §
Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras. Överflödig utredning får avvisas.
Detta måste rimligen betyda att båda parters begäran om utredning skall tillgodoses.
Man kan inte avvisa den ena partens bevisföring som varande överflödig.
FPL 24 §, sista stycket, säger :
Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed Om förhör gäller 36 kap. 1--18 och 20--23 §§ samt 40 kap. 9--11, 14, 16 och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Lag (1987:748).
Kursiveringen är min.
Förvaltningsdomstolen får således besluta om edgång. Det är min uppfattning att §50-utredningarna skulle bli mer verklighetsanpassade om motparten kunde begära att utredaren under ed förklarar att utredningen är sann. Tyvärr har jag inte varit med om att förvaltningsdomstolen kontrollerat en utrednings objektivitet genom att besluta om edgång. Jag känner inte heller någon kollega som har den erfarenheten.
FPL 24 § hänvisar till RB Kap 36 och 40
RB 40 Kap 5 § säger:
Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna därom.
Kursiveringen är min.
Det finns således möjlighet till en rättssäker process även om man inte tillämpar Lag 1994:1219.
Media
Lundin informerar även om Münchhaussen by proxy genom media.
Måndagen 1996-05-20 informerade Ekoredaktionen tillsammans med Lundin om just den mor jag skriver om här. Ekot berättade att modern, avidentifierad, var dömd i tingsrätten (brottmål!). Det är inte sant. Åklagaren har lagt ned förundersökningen. Det hör till saken att modern aldrig informerades om att hon var föremål för förundersökning. Det hade inneburit att hon varit berättigad till rättshjälp. Sådant kostar pengar. Trots detta rättshaveri friade åklagaren henne.
I september 1997, ett drygt år senare, låter Svenska Dagbladet Lundin berätta om samma fall. Fallet är avidentifierat. Svenska Dagbladet påstår att modern faktiskt gjort vad man hittat på att hon gjort.
Jag vet inte hur stor omfattningen av Lundins massmediala informationsverksamhet är. Häromdagen kom jag i kontakt med en TV-kanal, som varit i kontakt med Lundin. De planerade ett program om mödrar som skadar sina barn. TV-kanalen hade den professionella egenskapen, att den kontaktade den mor jag berättar om. De hade fått tillgång till den länsrättsdom som Ekot kallade "tingsrättsdom". Nu tyckte TV-kanalen att det vore rimligt att även modern skulle ha ett ord med. Modern hänvisade till mig.
Det skrämmer mig att såväl Ekoredaktionen som Svenska Dagbladet, som båda har ett mycket gott rykte, ställer upp för Lundin och struntar i modern.
Att Lundin inte har några nya och bevisade fall av Münchhaussen by proxy, att komma med är positivt. Det styrker att vi statistiskt sett kan förvänta oss ett fall av Münchhaussen by proxy vart tionde år. Ett visst mörkertal finns säkert, men Lundins korståg mot perverterade mödrar torde ha spritt ljus även över detta mörkertal. Ändå refererar Lundin fortfarande till samma fall. Han har själv, genom min försorg, fått utförlig information om att det går att ställa många frågor beträffande eventuell felbehandling. Han vet också att dessa frågor aldrig fått ställas inför domstol.
På nätet pågår en internationell debatt om Münchhaussen by proxy. Du kan följa den om du söker i t.ex. Alta Vista. Men Du måste stava "fel". Skriv: Munchausen Syndrome by Proxy eller: Munchausen by Proxy
Nästa generation
Om Du knappar in min hemsida och klickar på länken ARV, får Du fram en bild av hur jag ser på evolutionen.
Exempel: En klassföreståndare ber mig att som kurator att ta tag i en viss gosses upprepade skolk. När jag sätter mig in i uppgiften, finner jag att gossen inte vågar gå i skolan eftersom hans mor är tablettmissbrukare. Han är rädd att hon skall ta en överdos om han inte är hemma och håller ett öga på henne. Vi har alltså att göra med en ansvarskännande gosse. Jag finner att skolk = symptom. Symptom = rop på hjälp med bakomliggande trauma. Bakomliggande trauma = moderns tablettmissbruk. När jag sedan ser på modern finner jag att tablettmissbruk = symptom. Symptom = rop på hjälp med bakomliggande trauma. Nu gäller det för mig att hjälpa modern med hennes bakomliggande trauma så att hon slutar med sitt missbruk och gossen vågar gå i skolan.
Genom detta synsätt slipper man ett LVU-förfarande som skulle innebära social lobotomi för den ansvarskännande gossen. Familjen överlever som familj. Kommunen slipper stora kostnader.
Om vi fortsätter att lobotomera barn socialt, befarar jag att vi lämnar vidare ett Socialt arv som ger nya symptom och som tas till förevändning att socialt lobotomera även dessa barns barn. Vi skapar en stor hatisk minoritet som kommer att sprida olycka över både sig själva och andra. Se FoU 1997:11 "BARNEN & socialtjänsten". Den utredningen kommenteras i Socionomen nr 2, 1998. Det organisatoriska arvet degenererar när samhället straffar barnen för fädernas missgärningar intill tredje och fjärde led.
Vi tvångsomhändertager inte ett barn därför att mamma har cancer. Vi hjälper familjen medan mamma är på sjukhuset. Den tryggheten anser jag alla barn har rätt till även om mamma är psykiskt sjuk eller missbrukare. Mamma och kanske pappa är under behandling och då skall barnen vara trygga i sitt hem, och behålla sin plats i samhället bland kompisarna. Om detta inte är möjligt, skall barnen i första hand få sin trygghet inom släkten. De fåtal LVU - fall, som sedan återstår, är inte fler än att de skulle kunna handläggas på länsnivå av speciellt lämpade människor som då, genom sin specialisering, hela tiden höjer sin kompetens. Jämför specialisering inom sjukvården. Ett överförande av LVU-ärenden till länsnivå skulle innebära att Socialens image skulle förbättras. Råd och stöd skulle då kunna ges under de trivsamma former lagstiftaren avsett.
En annan mycket viktig synpunkt är att vi inte skall behandla symptomen utan behandla bakomliggande traumata. Det går att begripa. Vi begriper ju, att vi inte skall måla över prickarna (symptomet) när någon har mässling.
Tillbaka till artikelindex
Powered by AIS