DEN TUSENDE GÅNGEN
Av Lars-Eric Hagborg
|
|
Journalisten Anna Lytsy har efter samtal med Ulrika Olson skrivit boken ”Den tusende gången” (Bokförlaget DN 2003). Boken handlar om de sexuella övergrepp som Ulrika Olson vid vuxen ålder säger sig förstått att hennes far utsatt henne för. Hon anmälde fadern och denne dömdes till fyra års fängelse och ett skadestånd på 355 000 kronor.
I ”Den tusende gången” får vi följa Ulrikas liv som sexoffer och som drog- och sexmissbrukare. Hennes sexmissbruk påstås vara en effekt av övergreppen i barndomen; hon vill på samma gång agera såväl offer som förövare. Boken börjar med att huvudpersonen skall ut med en väninna. Mannen är hemma med barnen. Både han och hon vet att hon skall göra en av sina ”utflykter” igen, d v s en tvångsmässig sexraggning på krogen. Efter denna inledande scen får vi följa huvudpersonen genom åren av påstådda övergrepp, tonårsstrul, återvunna minnen i vuxen ålder, anmälan, dom och skadestånd. Handlingen ramas in då vi åter kommer fram till den inledande scenen. Slutet av boken handlar om att Ulrika träffar rätt man (den tusende) och får ordning på sitt liv.
Syftet med boken sägs vara att Ulrika Olson vill berätta om hur hon upplevde och påverkades av övergreppen och om hur hon, genom att till slut träffa rätt man, lyckades komma ur den destruktiva spiral som övergreppen tvingat in henne i. Syftet är inte att diskutera skuldfrågan slås det fast i förordet, utan den fällande domen ses som att ”rättväsendet skött sitt uppdrag på ett korrekt sätt”.
”Den tusende gången” anmäldes på DN-Insidan (030319). Redaktionen svalde berättelsen med hull och hår kanske på grund av att den upplevdes som ideologiskt rätt. Därför skickade jag en artikel till redaktionen. Den publicerades inte och omnämndes inte heller bland läsarkommentarerna. Redaktionschefen skickade mig ett brev där hon hävdade att de gjort en ordentlig research. Det jag skrivit förklarade hon som otryckbart på grund av att jag ifrågasatte sanningshalten i det som berättades i boken. ”Det som du skriver … handlade om att Ulrika Olson skulle ha hittat på alltihop. Detta påstående går helt enkelt inte att publicera. Att i tidningen göra ett så kränkande påstående är ’ägnat att utsätta’ Ulrika Olson ’för ringaktning’ och ’oförenligt med god publicistisk sed’ som det heter i de regler som gäller för oss. Det är dessutom så dåligt underbyggt och spekulativt att det inte alls motsvarar de krav som vi ställer på det vi publicerar.”
”Den tusende gången” har
anmälts av en rad tidningar och genomgående är att detta har gjorts på samma
okritiska sätt. Thomas Lerner skriver i DN (030319): ”Berättelsen om de vidrigheter hon genomled
är svår att uthärda. Vi hör och läser hennes ord - att en människa kan utsätta
sin egen dotter för så mycket lidande är ofattbart.”
I Amelia (030416) levererar Gisela Fridén följande suggestiva skildring: ”När hon lagt sig på kvällen kom han till henne, stinkande av sprit. Han pillade på henne, lade hennes hand på sin penis och tvingade henne att tillfredställa honom. Han trängde in i henne med våld både i vagina och anus. Hon blödde grät och bad om nåd. Men pappa bara fortsatte.” I ingressen till Fridéns artikel står: ”Det som beskrivs i den här artikeln borde inte få vara sant. Men det är det.”
I ETC (030415) skriver
Martin Halldin: ”Över huvud taget är
omgivningens ovilja att se vad som pågår skrämmande. Det är som att en slags
kulturell förträngningsmekanism slår till för att ingen ska få för sig att
”vanliga män” kan vara sexualförbrytare.
På vilket sätt hjälper det offren? Noll och nada.”
Anders Haag skriver i Svenska Dagbladet (030325) om boken: ” Läsningen av Ulrika Olssons långa resa genom minnen och känslor är mycket omskakande - om övergreppen, om kränkningarnas fasansfulla effekt, och om den kränkning det kan innebära att bli föremål för en incestutredning.”
I GP
(030602) anmäls ”Den tusende gången” av Monika Wendt Höjer. Hon tycks mena att
vad som är sant eller falskt ytterst handlar om politisk makt: ”Genom minnen skapas den
personliga identiteten, men att minnas och att formulera sin historia är inte
bara en personlig angelägenhet. Vems erfarenheter som får formuleras, och vems
minnen som kommer att betraktas som giltiga, är ytterst en fråga om makt.
Om minnet står en politisk strid.”
Enligt min mening har samtliga citerade journalister gjort sig skyldiga till en synnerligen ensidig rapportering. I sådana här fall borde även alternativa historieskrivningar granskas. Ändå hemfaller journalisterna till en okritisk rapportering, vilken kanske främst kan förklaras av den hegemoni som incestideologin har i dagens Sverige. Detta trots att föreställningarna som denna ideologi bygger på i allt väsentligt är skadliga och felaktiga. En kritisk inställning innebär naturligtvis inte att man bagatelliserar övergrepp mot barn och kvinnor, men det kan inte vara rimligt att tro att ett okritiskt understöd av falska anklagelser på något sätt skulle komma dem som säger sig vara utsatta till gagn. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom.
Efter att ha läst ”Den tusende gången” styrktes jag i min uppfattning att här doldes en alternativ beskrivning. Boken är späckad med felaktiga hypoteser som framställs som vedertagna sanningar. Myten om incestuösa övergrepp som vanligt förekommande tas för självklar. I själva verket har modern forskning kommit till precis motsatt uppfattning – företeelsen är extremt sällsynt vad gäller biologisk förälder och barn. (Se t ex Steven Pinker, The blank slate: The modern denial of human nature, 2002. s 164f). Att i stort sett vem som helst i vår omgivning, bakom hemmets fördragna gardiner mycket väl kan vara en incestförövare, är en väl omhuldad myt som inte har med verkligheten att skaffa.
Likaså är förekomsten av s.k. flashbacks, att svåra trauman skulle förträngas för att i vuxen ålder poppa upp, starkt ifrågasatta. I Sverige har t ex Germund Hesslow och Lena Hellblom-Sjögren skrivit om detta. Sunda förnuftet säger att människans överlevnadsmöjligheter genom historien varit avhängig av hennes förmåga att dra slutsatser av de olika faror hon utsatts för.
I boken tas också för självklart att sexuella övergrepp ger upphov till symptom som ätstörningar och promiskuitet. Sanningen är att det inte finns några tillförlitliga undersökningar som kunnat påvisa några samband mellan övergrepp och symptom överhuvudtaget.
Tittar man närmare på berättelsen så som den läggs fram i boken, finns det många saker att ta fasta på som framstår som synnerligen märkliga. Tanken att huvudpersonen gång efter gång går ut och raggar karlar för att agera såväl offer som förövare framstår mer märklig än sannolik. ”Det är så sjukt: först är jag förövare och sedan både förövare och offer och till sist bara offer.” Även bilden av fadern är tämligen endimensionell. Denne är ett monster och det finns inte ett uns av sammansatt människa i beskrivningen, vilket skulle göra honom mänsklig och därmed trovärdig. Han har enligt boken grava alkoholproblem och övergreppen genomförs med stor brutalitet. Dottern har kräkts och har diarré, men pappa vill trots detta ha analsex. ”Pappa säger att hon skall lägga sig på mage. Han säger att han skall ’ta henne i tarmen’. Hon tänker att det inte är sant, inte möjligt. Inte nu. Hon är magsjuk. Hon har just kräkts inne på toaletten och pappa vet att hon har diarré. Men han säger att Ulrika ska lägga sig så att han kan komma till.”
Enligt boken utvecklar Ulrika en tvångsmässig promiskuitet till följd av ”övergreppen”. Hennes sexmissbruk skildras i en blandning av äckel och fascination. Vid ett tillfälle skildras hur hon raggar upp en karl, bjuds på drinkar, far med mannen och en äldre kollega till denne, till Köpenhamn. Går på porrklubb. Dansar med proffsen. Den äldre mannen sugs av vid bordet. Hotellrum: ”Den yngre mannen klär av sig och knullar henne i slidan, i ändtarmen, i munnen. Den äldre ligger bredvid dem på sängen och tittar på och tillfredsställer sig själv … Efter en stund börjar männen att ha sex med varandra.” På mig ger detta ett intryck av erotiska fantasier som lämnat verkligheten långt bakom sig. Efter att ha läst boken flera gånger har jag också gått igenom de handlingar som finns i ärendet (förundersökning, rättegångsprotokoll och sjukjournaler) och detta har fått mig att än mer ifrågasätta sanningshalten i ”Den tusende gången”.
Det är i huvudsak två saker som ligger till grund för den fällande domen: dotterns berättelse och det rättsmedicinska utlåtandet. När det gäller det sistnämnda kan man starkt ifrågasätta de slutsatser som läkarna Kari Ormstad och Karin Edgardh dragit. Undersökningen görs när dottern är över tjugo år gammal, sju år efter att de påstådda övergreppen upphört. Under de sju åren har kvinnan varit sammanboende i ett par av dessa. Likafullt hävdar läkarna att förändringar i munhålan kan sättas i samband med tidigare övergrepp. Ulrika har berättat om det sista övergreppet hon utsattes för när hon och fadern åkte hem efter att ha varit och plockat blåbär. Hon beskriver hur hon tvingas till oralsex i bilen och att hennes tungband därvid brister. Förutom att skadan framstår som märklig stämmer inte påståendet med vad hon säger i sitt första förhör:
”F: Har han tvingat dig nån gång att du skulle suga på hans penis då?
U: Nej, inte vad jag vet.”
Ormstad och Edgardh var starkt engagerade i övergreppsfrågor under denna period. Besvär som förstoppning sätts i samband med anala sexövergrepp. Bortsett från att slutsatsen att förstoppningssymptom kan kopplas till analsex, kan synas underlig är det än konstigare att i handlingarna se att dessa symptom uppträder år innan de påstådda övergreppen skulle ha genomförts. Förstoppningsproblem uppträder i sexårsåldern och enligt Ulrika är det först kring tioårsåldern som hon tvingas till samlag.
I boken nämns inte att fadern vann en stor summa pengar några år innan anmälan. Att en sådan uppgift helt förbigås ökar misstanken att boken levererar en starkt vinklad historia. Endast ett år före anmälan blir Ulrika nedslagen på stan mitt i natten. Hon förs i ambulans till lasarettet och har skador på käken. Hon får ersättning för skadorna av sitt försäkringsbolag. Inte heller denna händelse omnämns med ett ord i ”Den tusende gången”. Varför? Skador i munhålan tolkade ju Ormstad/Edgardh som tänkbara indikationer på sju år (!) gamla övergrepp.
En tid efter att fadern har dömts och skadeståndet utbetalats gifter Ulrika sig. Hon åker på bröllopsresa till Grekland. Efter ett par dagar får hon ett sammanbrott och hon upprepar att det är hon och inte fadern som skall sitta i fängelse. ”Det har blivit fel alltihop, och det är hon som bär skulden.” Ulrika och hennes man får avbryta resan. Hemma får hon tung medicinering och ”terapi” av en terapeut med stor erfarenhet av incestoffer. ”Hon var gravid i sjätte månaden och av den bestämda uppfattningen att pappa blivit oskyldigt dömd --- Med hjälp av Gunvor kom Ulrika långsamt ner på jorden igen.” Varför händer detta?
Ulrika Olsson beskrivs i boken som en mycket framgångsrik försäljare. Hon har innan hon fyller trettio inkomster på 40-50 000 kronor i månaden. Hon jobbar ständigt och har man och två barn. Samtidigt för hon ett liv som sex- och alkoholmissbrukare – det är svårt att få ekvationen att gå ihop. Dessutom förskingrar hon 200 000 kronor. Företaget lägger locket på och åtalar inte utan nöjer sig med att hon lämnar sitt jobb. Vad betyder en sådan syn på pengar och moral?
Hela bokprojektet verkar suspekt med tanke på vilken bräcklig faktagrund det vilar på. Författaren, Anna Lytsy, tror kanske att hon hjälper en utsatt människa att komma till tals, men inser inte med vilken grymhet pappan behandlas. Ulrikas far, som avtjänat ett flerårigt fängelsestraff och betalat ett stort skadestånd, har än en gång tvingats löpa gatlopp. Han har efter att ”Den tusende gången” har kommit ut, drabbats av en hjärtinfarkt, något hans läkare håller för troligt att boken hjälpt till att framkalla. Tänk tanken ut – tänk att denne man drabbats av en falsk anklagelse? Varför saknar hans människovärde betydelse? Hur kan så många journalister helt missa den brist på rättssäkerhet som har drabbat denne man?
(Där inget annat anges är samtliga citat tagna från ”Den tusende gången”.)
For å hindre justismord: Sakkyndige på
skolebenken
Av Bjarne Bringeland
Psykologer medverkar i moderna
häxprocesser
Av Ebbe Schön
"Sverige vid skampålen".
Av Pelle Svensson
"Häxprocesser mot män!"
Av Pelle Svensson
Justismord nr. 11 – Dømt 50-åring
frikjent for incest
Av Hans Kringstad
Nord-Trøndelag: Gjenopptar ni år
gammel incestsak
Nyhetsartikkel i Nettavisen
Sakkyndige reiser tvil i alvorlig incestsak
Nyhetsartikel i VG-Nett
Frikjent etter ti års kamp
Av Gunnar Hagen
Incest-dømt far frikjent etter
soning
Av Håkon Borud
"Jeg ble aldri misbrukt av pappa"
Av Roger Marthinsen
Många fäder i Sverige döms oskyldiga för
incest
Av Gustav Hellsing
HEMLIGHETER OCH MINNEN
Av Lena Hellblom Sjögren
Rättsröta i behandlingen av misstänkta för
sexualbrott
Av Knut Ahnlund
Powered by AIS