Expertväldet och välfärdsstatens förlorare

EXPERTVÄLDET  OCH VÄLFÄRDSSTATENS FÖRLORARE.
Av Lennart Hane, advokat, Stockholm

Programledaren Janne Josefson har väldokumenterat påvisat de tvivelaktiga grunderna för omhändertagandet av Carl, vilka med all rätt upprört en häpen allmänhet medan det ifrågasatta expertskrået och socialbyråkratin går till motangrepp.

Med min nära 40-åriga erfarenhet av rättsprocesser om tvångsomhändertagande av barn har jag fått erfara en växande rättslöshet för familjen gentemot  socialbyråkratin.

Under de senaste decennierna har två omfattande lagändringar genomförts, 1966 års barnavårdslag och 1980 års socialtjänstlag  och lagen om vård av unga utan märkbara ändringar i lagens inriktning på statsmaktens skyldighet att i omtanke om  barnen skydda familjen.

Den för barnen katastrofala förändringen infördes  så att säga i lönndom genom att den psykologiska expertisen och de psykologiska värdeskalorna tillfördes  bedömningen utan att domstolarna  var rustade därför. Förändringen inleddes 1975 då Kammarrätten i Stockholm godtog en prognos om att riskerna för en 10-årig flickas känslomässiga utveckling var katastrofala om hon ej separerades från sin mor, en ensamstående skötsam kvinna men som det påstods av experten - en barnpsykiatriker- hade svårigheter att  ge sitt barn ett emotionellt gensvar. Abstrakta prognoser fick ersätta kraven på bevisade konkreta och allvarliga faror för att faktiskt på relativt kort sikt bli det avgörande och efter hand enda beviset  för föräldrars misslyckande.

Domstolskontrollen sattes ur spel vilket i TV-programmet exponeras av den aningslöse rådmannen i Länsrätten som bekände att de litade på psykologen/experten.

Frågeställningen om och hur länge skall vi lita på de psykologiska experterna; är deras psykologiska teorier vetenskapligt utprovade; är det möjligt att prognostisera den känslomässiga utvecklingen hos det uppväxande släktet eller hör detta till de delar av livet som är och måste få vara okända?  Frågeställningar som tycks ge en hotbild för de många som får sin bärgning av dessa prognoser, ingalunda bara psykologen som fick en affärsuppgörelse  om 7 500 kr per dygn för flera månader, summor som kan motivera att följa beställarens förväntningar. Jag har i 40-talet liknande undersökningar aldrig råkat på en psykologutredning som gått emot beställarens misstro mot föräldrarna.  Min erfarenhet år att psykologerna ej givit någon kvalitativ förstärkning av bedömningsunderlaget för dessa ödesdigra ingrepp.

Josefsson har även avslöjat hur socialnämnden och de administrativa domstolarna trotsar lagregler genom att förneka deras existens. De “experter“ som nu så häftigt angriper programmet bidrar till skandalen genom att i sin kritik förtiga den förbrytelsen mot både lagen och den drabbade familjen.

Detta avsnitt berör det enligt min mening vidrigaste inslaget i förvaltningsorganens grymheter mot barnen såsom även  i Carls fall - barnbarnen.

Bakgrunden är ett säreget exempel på oegentligheter i lagars tillkomst och efterlevnad. Efter stridigheter i riksdagens socialutskott  kunde det s.k. mormorsupproret vinna majoritetens gehör för en lagändring för tanken att om föräldrarna till följd av sjukdom eller av andra orsaker ej kunde ansvara för barnen skulle socialmyndigheten placera barnen hos deras älskade far- eller morföräldrar. Från 1999 föreskriver en ny regel i Socialtjänstlagen § 22 att "vid placering av barn skall i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller någon annan närstående". Bestämmelsen visade sig snabbt få svårartade konsekvenser för socialbyråkratins makt och i ett ytterst märkligt samförstånd sopades bestämmelsen under mattan liksom för Carl och hans morföräldrar.

Rätt tillämpad ger lagen två goda alternativ. Carl placeras hos morföräldrarna eller dessa utses till stödpersoner för hans föräldrar om de på grund av intellektuella svagheter behöver viss hjälp.

I ett fall av tvångsomhändertagande av en nyfödd från en förståndshandikappad moder som jag hjälpte godkändes morföräldrarna som garant för barnets trygga uppväxt, vilket blev lyckosamt för barnet och dess anförvanter. I andra fall i min bekantskapskrets har nära anhöriga i hård kamp med socialmyndigheten fått hjälpa numera vuxna barn till förståndshandikappade mödrar till en harmonisk barndom.

Den expertis eller förståsigpåare som förordar tvångsomhändertagande av dessa barn och berövar dem deras värdefulla slåkt- och familjeanknytning visar en sådan cynism att det är genant att de kunnat få politisk gehör därför.

Avslöjandena om Carls olycksöde tycks tyvärr ge upphov till flera experter som får sin utkomst av misstron eller snarare fientligheten mot barnets kära och nära anförvanter.

Välfärdsstatens tysta förlorare
Av Lennart Hane

Tillbaka till Artiklar

                                                ....