Föräldrarollen
har definitivt med samhället att göra
Av Ann Sidbrant, Newsmill, newsmill.se - 2009-08-10
|
|
Jag är född 1955. Jag hörde en gång en föreläsare vars
namn jag tyvärr har glömt, men han var också född 1955. Jag skrattade högt och
kände igen mig när han beskrev hur mamma och pappa så självklart hade bestämt
över hans liv när han var barn. Hans mamma frågade aldrig vad han ville ha till
middag, utan hon köpte det som hon tyckte var bäst och tillagade det, och sen
fick han äta det vare sig han ville eller inte. Hans mamma köpte också kläderna
till honom och frågade inte vad han själv ville ha, utan hon köpte det som hon
ansåg att han skulle ha. Hans pappa bestämde vilken sorts utflykter familjen
skulle göra på helgerna, och det var bara för barnen att följa med. På vägen
till utflyktsmålet blev pappa alltid kissnödig och stannade bilen för att
kissa. Då var barnen tvungna att gå ut och kissa samtidigt, för pappa skulle
inte stanna bilen någon mer gång innan de var framme, nu när han inte själv
behövde kissa längre.
Själv åkte jag ganska mycket tåg som barn, och det blev flera väldigt långa
resor som varade mer än ett dygn. Min mamma har berättat att jag aldrig bråkade
eller grät under dessa långa resor, inte ens när jag var två-tre år gammal.
Varför gjorde jag inte det? Det måste ha berott på att jag redan då hade lärt
mig att det inte lönade sig att protestera när de vuxna hade bestämt något.
När jag var i tolvårsåldern minns jag att jag ibland kände mig arg och ledsen
för att jag hade så lite att säga till om, och för att de vuxna alltid skulle
bestämma. Men samtidigt visste jag att alla andra tolvåringar jag kände hade
det likadant. De fick inte heller bestämma, så det var bara för mig att
acceptera läget. När jag sedan kom upp i tonåren ökade min frihet och det var
underbart, men samtidigt hade jag en massa spärrar i mig som gjorde att jag
inte kunde tillåta mig att uppföra mig hur som helst.
Det samhälle som jag växte upp i finns inte mer. Idag är det barnen som
bestämmer vad familjen ska äta till middag och vart familjen ska åka på
semester. Det är barnens vilja som styr, redan från det att barnen är små. Och
så är det för nästan alla familjer.
Jag tror att dagens barn får alltför stora möjligheter att bestämma alltför
mycket alltför tidigt. Barnen lär sig att de bara behöver fråga sina egna
känslor när de bestämmer vad de ska göra. De behöver inte ta hänsyn till andra
människor. De lär sig samtidigt att det är otroligt viktigt att rätta sig efter
kompisarna, men att föräldrarnas åsikter inte betyder så mycket.
På många sätt är det kompisarna som har tagit över "föräldraansvaret"
över barnen. Barnen lär sig att de måste rätta sig efter kompisarna och se till
att bli accepterade av dem. Om det innebär att man ska börja röka och dricka,
strunta i att läsa läxorna, stanna ute sent på kvällarna och vistas i riskabla
miljöer, ja, då är det det som gäller. För kompisarna är obarmhärtiga. Det är
dom som bestämmer. Mamma och pappa, i varje fall mamma, kommer nog att stötta
sin tonåring i alla fall. Den unga personen behöver inte lyda mamma för att
vara säker på att få ha henne kvar. Men kompisarnas ord kan vara lag, annars
blir man utstött.
På 60-talet var det mammas och pappas ord som gällde. Nu är det kompisarna som
bestämmer. Kraven och tvånget är säkerligen inte mindre, men den
"uppfostran" som tonåringarna får av sina jämnåriga kompisar är
förmodligen i allmänhet sämre än den som jag och min generation fick på 60- och
70-talen av våra föräldrar.
Socialstyrelsen
bör ge riktlinjer om regler för tonåringar
Av Carina Höglund, Newsmill, newsmill.se - 2009-08-10
"Ungdomen måste mötas
av fast reaktion"
Ny familjepolitik behövs, säger Beatrice Ask och Gun Hellsvik, Brännpunkt, SvD - 1993-09-05
Powered by AIS