Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR -
Symposium i Göteborg 12 juni 1998
Över temat "Onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna".En utlandssvensks syn på frågan om onödiga tvångsomhändertaganden av barn i Sverige
Föredrag av
Birgitta Hellwig, TysklandJag har blivit ombedd, att som utlandssvensk berätta om hur man i mitt andra hemland Tyskland ser på de svenska tvångsomhändertagandena av barn.
Som Ni säkert alla ser är jag tvillingsyster till Siv Westerberg och brukar vara med som hennes assistent när hon har förhandlingar vid Europadomstolen i Strasbourg om svenska tvångsomhändertaganden av barn. Men jag påpekar att jag själv inte är jurist utan matematiker.
Jag är bosatt i Tyskland sedan 37 år; min man är tysk.
Nu är det ju så, att när mänskliga rättigheter kränks i ett land och det är ju vad som sker i Sverige i mänga fall av onödiga tvångsomhändertaganden av barn, så är det ytterst viktigt att man utomlands får veta om detta; man skall inte i andra länder kunna säga: "Vi visste inget om detta, vi kunde inte ana att sådant sker i ett kulturland.." Så jag har tagit för vana att i Tyskland så fort tillfälle ges berätta om de svenska tvångsomhändertagandena av barn. Och tillfälle ges ju ganska lätt; vänner och bekanta frågar t.ex. varför jag så ofta reser till Strasbourg och, vad jag gör där, etc.
Nu är det ju så att de flesta tyskar hyser en mycket stor beundran för Sverige. Så när de hör om dessa rättsövergrepp i Sverige, så är de flesta tyskar oerhört förvånade och säger: "Kan detta verkligen vara sant; jag har alltid trott att Sverige är en mönsterdemokrati och en förebild för andra länder vad beträffar mänskliga rättigheter." Och sedan tillägger de ofta tvivlande: "Men det är väl säkert något fel på dessa föräldrar eftersom man tar ifrån dem barnen." Jag blir alltså ofta helt enkelt inte trodd.Men nu har Siv bl.a. ett barnomhändertagandefall, som gäller en lantbrukarfamilj i Värmland, där fadern är av tysk härkomst. Siv skrev för några år sedan en artikel om detta fall i den ansedda tyska veckotidskriften "die Zeit". Jag tog då och framställde kopior av den artikeln och delade ut till tyska vänner och bekanta.
Och då blev jag plötsligt trodd. När det gällde en tysk familj kunde man tydligen på ett helt annat sätt identifiera sig med fallet och förstå att här skedde verkligen rättsövergrepp.
Och hur reagerar utlandssvenskarna i Tyskland, när man berättar om tvångsomhändertaganden av barn i Sverige?
Jag kan berätta, att jag i min hemstad Aachen är med i en grupp av ett tjugotal svenskar, som brukar ha en informell svenskträff en gång i månaden. Gruppen består dels av svenska kvinnor som är gifta med tyska män; dels av svenska par, där männen arbetar för svenska företag i Tyskland. När jag vid dessa svenskträffar berättar om tvångsomhändertagande av barn i Sverige, hur reageras det då? Vad beträffar svenskorna som är gifta med tyska män så är de ju helt integrerade i det tyska samhället men håller i allmänhet fortfarande mycket livlig kontakt med Sverige och besöker ofta Sverige. De har alltså de allra bästa förutsättningar att göra jämförelser mellan Sverige och Tyskland. Och de är inte alls förvånade när jag berättar om rättsövergreppen vid tvångsomhändertaganden av barn i Sverige. Dom tycks alla vara väl medvetna om att Sverige inte är en rättsstat. Och den andra gruppen alltså svenskar som arbetar för svenska företag i Tyskland, hur reagerar dem när man börjar tala om de här rättsövergreppen i Sverige? Ja, i allmänhet byter dom väldigt kvickt samtalsämne. Man far väl förmoda att de av sina företag är ålagda att inte tala illa om Sverige utomlands.
Och nu till den andra frågan man bett mig berätta om, nämligen: sker liknande rättsövergrepp i Tyskland på det här området? Ja, här hämtar jag mina informationer framför allt från tidskriften "der Spiegel" en tidskrift, som har en utomordentligt god, orädd, undersökande journalistik, som på ett seriöst sätt undersöker missförhållanden i in- och utland. Det är verkligen skada att det inte finns någon motsvarande sådan tidskrift i Sverige. Det var ju för övrigt "der Spiegel" som i en stort uppslagen artikel först gjorde världen uppmärksam på de många onödiga tvångsomhändertagandena av barn i Sverige och för denna verksamhet myntade ordet "Kinder-Gulag."
Men som det ofta har varit, så vad som händer på det sociala området i Sverige - på gott och ont - det upprepas mycket ofta ett tiotal år senare i Tyskland.
Och återigen var "der Spiegel" den första att uppmärksamma detta. "Der Spiegel" producerar numera också TV-program och i en serie TV-program visades ett antal barnomhändertaganden i Tyskland, som skedde helt enligt svenskt mönster. T.ex. följande: Några förskollärare har varit på kurs om incest. När de kommer tillbaka börjar de fråga ut barnen i sin grupp, håller demonstrationer på dockor med könsorgan etc. etc. Och efter tillräckligt många sådana demonstrationer och försåtliga frågor så börjar även barn, som aldrig har varit utsatta för incest ge fantasifulla skildringar av övergrepp från föräldrarnas sida. Flera av barnen tvångsomhändertages och placeras i fosterhem och all kontakt mellan föräldrar och barn bryts. Föräldrarna åtalas, men blir efter år av processande frikända. Men barnen far de inte tillbaka. De påstås ha rotat sig i fosterhemmen och ej vilja träffa sina föräldrar.
Och de skyhöga fosterbarnsersättningarna tycks också ha spritt sig till Tyskland. Nyligen hörde jag i bekantskapskretsen om en kvinnlig socialarbetare, som väntar sitt andra barn och som sagt att nu skall hon sluta sitt jobb och i stället ta ett fosterbarn. För om hon som utbildad socialarbetare, tar ett fosterbarn med som det heter "särskilda behov", så får hon i fosterbarnsersättning precis lika mycket som hon har i lön som socialarbetare, och så kan hon vara hemma hos sina egna barn. Så oseden, att fosterbarnen blir försörjningsobjekt för kvinnor, som vill vara hemma hos sina egna barn har brett ut sig även i Tyskland.
Välj ditt språk
Powered by AIS