Bakgrund
Daniel Sigström omhändertogs sommaren 1989. Han placerades 40 mil från sin mamma, hos en familj i Härnösand. Under en tid hade hon besöksförbud.
I början av 1992 flyttades Daniel till ett nytt hem. Där drabbades han av en serie så allvarliga epilepsianfall att de ledde till hans död i april samma år.
Daniels mamma Marianne Sigström hävdar att Uppsala kommun gjorde sig skyldig till en rad allvarliga fel under handläggningen av fallet, och att detta till slut ledde till sonens död. Därför stämde hon kommunen.
Hon hävdar att kommunens agerande medförde att sonens nya fosterfar inte hade tillräcklig information om hans epilepsi. Därför fick han inte vård tillräckligt snabbt.
Men hovrätten delar tingsrättens uppfattning. Tingsrätten skrev i domskälen att Daniels två läkare uppgivit att sjukvården hade det medicinska ansvaret. Läkarna väntade sig inte att socialtjänsten eller fosterföräldrarna skulle agera på annat vis än att redovisa förändringar i hans tillstånd.
Den nya fosterpappan har sagt att han var medveten om Daniels epilepsi. Natten då Daniel dog kontaktade fosterpappan sjukhuset och ringde efter ambulans. Han gav ingen kramplösande medicin eftersom läkarna inte hade ordinerat det.
Uppsala tingsrätt ansåg att varken kommunen eller fosterpappan har agerat fel på något vis som leder till skadeståndsskyldighet för Daniels död. Inte heller den övriga handläggningen har skötts fel, enligt tingsrätten. Hovrätten är av samma åsikt.
Powered by AIS